Nya och ändrade datum och sprillans ny bok

Direkt från DN:s boktopp kommer nästa bok: Utrensning av Sofi Oksanen. Sofi Oksanen skriver i Finland om Berlin, stannar till i Sibirien och Estland. Boken finns som danskt band på Bokus för 169 kronor. Till utrensning på Bokus
Måndagen den 21 juni får veta om denna bok har fallit HCE-medlemmarna på läppen. Sofi Oksanen har visserligen fått Nordiska rådets litteraturpris i år, men man vet aldrig med HCE. De är förvisso oviktiga men nog så kräsna. Observera också att bokklubbsdatumet är ändrat.
Sedan blir det sommaruppehåll med sommarläsning. Nästkommande möte är inplanerat till måndagen den 30 augusti, då vi ses hemma hos Wiveca.

Ingen bönbok för HCE

Det blev varken jubel eller bordsbön under gårdagens bokklubbsmöte. Däremot lovordade vi Marias chili medan vi diskuterade Joan Didions ”Bönbok för en vän”. Maten smakade fantastiskt, boken smakade inget vidare värst. Men som vanligt hade vi en mycket trevlig kväll. Och som vanligt halade jag fram min Iphone och visade min senaste kameraapp, Hipstamatic.


Sofia lyste med sin frånvaro men gav sedvanlig rapport via telefon: hon tyckte att boken var intressant, men för den skull tyckte hon inte om den eller karaktärerna. Ingen i boken var snäll. Charlotte hade potential, men behövde en knuff i ryggen, tyckte Sofia, i halvlek.


Maria hade också kommit halvvägs i boken. Och hon upptäckte att så fort hon började läsa tappade hon intresset för boken (Maria hade också glömt bort vårt möte, som hon dock räddade snyggt i sista stund). Wiveca, som har läst Joan Didions förra bok ”Ett år av magiskt tänkande” och var imponerad av den (men inte Anna), tyckte inte att bönboken höll måttet. Wiveca undrade varför författaren valt att skrivit om ointressanta Charlotte och hade hellre läst om bokens berättare Grace.


Åsa gick tidigare från bokmötet. Både hon och Anna hade hunnit halvvägs boken och väntade på att boken skulle bli bättre. Men tyvärr kunde Wiveca och jag meddela att så var inte fallet. Vi förundrades istället över att författaren är så lovordad.


Själv blir jag less av att läsa om kvinnor som är så blasé och bortskämda. Dialogen var rapp, men innehållet i dialogerna var intetsägande och visade bara hur elaka och ointresserade karaktärerna var mot och av varandra. Översättningen var stundtals usel, men det är ju inte författarens fel förstås. Mamma Inger har redan slängt boken. Mor och dotter är överens, för oss blir det ingen mer Joan Didion. Inte ens om författaren själv skulle böna och be.

HCE-bokklubben är inte så inflytelserik

Numera finns det sajter som bedömer hur inflytelserik en blogg är. Bloggens bedöms utifrån: aktualitet, antalet besökare, länkar och korslänkar, gissar jag. Idag sökte jag på HCE på Google och fick fram en sådan bedömningssajt, som mäter bloggarnas viktighet. Och där står det att: ”Hce-bokklubben.blogspot.com är inte en så inflytelserik blogg, än så länge, eftersom den saknar länkar från andra bloggar.”
Och vi som är så viktiga och inflytelserika.

Läs mer på om bedömningen och HCE:s inflytande

En bönbok för alla bokvänner

Måndagen den 26 april ses vi hemma hos Maria (tills dess hoppas vi att vägarna är snö- och halkfria och att Maria har fått ordning på sin tå :-) och då har vi läst Bönbok för en vän av Joan Didion.
Den 14 juni är inbokat som nästkommande möte och kommer att hållas hemma hos ÖB. Men innan dess tar sig HCE-medlemmarna tillbaka till Guernsey. På riktigt, den här gången. Vi åker 6—9 maj och hotell är bokat: Blue horizont hotel. Reiseleiter Wiveca återkommer med mer information.
Tillbaka till bönboken. Den finns i pocket hos Bokus.

Trevlig läsning kära vänner.

Älskade bokäventyr

Den obegripligt intellektuella överbibliotekarien laddar upp inför mötet med rätt kasse. Traskar sedan Ångbåtsvägen upp tillsammans med den haltande Maria (förmodligen liktorn eller kanske gikt?) och hamnar nästan på villovägar. Utan broddar och av ren rädsla för att bryta lårbenshalsen, undviker de Annas halkbana på gården och går på sidan i snön. ÖB klappar igenom totalt och hela högerskon blir vattenfylld. Så börjar bokmötet hemma hos Anna. Sedan kommer Wiveca också. Åsa fixar inför husplåtning och Sofia stannar hemma med Tea.


Kvällen fortsätter trevligare och varmare. Anna har lagat kanonmat, vi dricker vin, äter bokstavskex och tycker om ”Hon älskade” av Helena Henschen. Maria gillar de eleganta övergångarna mellan att hon berättar om Signe och däremellan skriver utifrån Signes perspektiv. Anna tycker att språket flyter på behagligt. Vi andra håller med. Jag tycker ibland att hon slarvar med förflyttningarna och jag hänger inte alltid med i svängarna. Återkommer till det.
Åsa hälsar så här: ”Jo, jag tyckte om den. Jag tyckte om författarens 'hoppande' mellan den egna relationen till sin farmor, den mer fristående berättelsen om en fantastisk kvinnas liv och vad som hände under denna spännande tid i Europa. Ännu en historielektion, i liten skala! Jag blir både fascinerad och irriterad på denna kvinna. I mångt och mycket uppfattar jag henne som otroligt naiv och aningslöst självisk, både i sina relationer till män och till omvärlden och politik, faktiskt även då hon engagerar sig i olika samhällsfrågor. Detta tycker jag ofta är intressant; den tidens överklasskvinnor, förhållandevis välutbildade och medvetna, men som ändå genom sitt isolerade liv var så totalt omedvetna.” Och de övriga i HCE håller med.
Sofia hälsar att hon också tycker om boken. Att den var spännande och intressant på flera olika plan. Sofia drar paralleller med sin mormor som var läkare och hade mottagning hemma samtidigt som hon var hemma med barnen. Men det tror jag hon får berätta mer om själv.
Kanske kan vi tillsammans kan reda ut vissa händelser i boken. Och det var här jag inte riktigt hängde med.
1. Var tar Lily vägen? Wiveca säger att hennes båt gick iväg, men att tyskarna sänkte den. Jag fick för mig att hon vägrade följa med Anders, stannade kvar, båten gick inte iväg och jag förmodar att hon blev tagen av tyskarna, men det fick man aldrig veta.
2. Hur kom Lilys fiol till Signe?
3. Och vem hade med sig fiolen? Det var en norsk kvinna, men hade hon någon relation till någon av de andra?




Den obegripligt intellektuella överbibliotekarien fick låna skor och strumpor av Anna till hemvägen, vilken tur. Wiveca var snäll och skjutsade ÖB och Maria, som då slapp halta, till bussen. Här ser ni Maria vid vår bokklubbshållplats i Björknäs.

Just nu älskar vi ...

... Helena Henschens senaste. Eller det vet vi ju förstås inte. Det är den vi ska läsa till nästa gång:

”Hon älskade” av Helena Henschen
Finns som pocket på Bokus.

Vi ska prata mer om boken hemma hos Anna måndagen den 15 mars. Då ska Anna också välja en bok, som vi sedan ska diskutera hemma hos Maria måndagen den 26 april.

Den alternativa akademien tycker till

Bussen dönar ut i spenaten igen och där i snömodden klafsar vi omkring. Den alternativa akademien är på väg på bokmöte. Inneslutna av mörker och tyngda av Hertas dystra historia. Men så öppnar Åsa dörren. Där inne är kakelugnen tänd och katten klappvänlig. Ljusen är tända och det doftar god mat och vi får ett glas vin när vi kommer. Det är mysigt med bokklubb.
Men så klart är den mörk, Hjärtdjur. Men det var nog inte så roligt då, i Rumänien. Vi funderar på hur mycket självbiografisk boken är, ingen vet.
Avsaknaden av dialog och det metaforiska språket ger ingen närvarokänsla, tycker jag. Sofia, som numera deltar på distans, och Wiveca håller inte med. De tycker att den känns nära och angelägen. Anna tycker att språket är poetiskt. Det är ingen bok man hastar över, den måste läsas långsamt. Hoppar man över en mening lite oförsiktigt, kan Herta plötsligt ha flyttat till Tyskland. Bara så där.
Kanske är det dysterheten som har gjort att inte alla har läst klart boken, bara jag och Sofia har gjort hemläxan. Av den anledningar blir det inte så mycket diskussion om bokens slut.
Vad är hjärtdjur? Wiveca har en trolig och klok förklaring, men dessvärre är jag nog ute och blossar då. Jag vet också att Maria sa nåt smart, som jag lovade mig själv att komma ihåg. Det är förstås som bortblåst. Jag glömde också att dokumentera vårt bokmöte. Allting var uppenbarligen lite upp och ner på Åsas bokmöte. Men väldigt trevligt förstås.
Sofia förstår Svenska Akademien och samtycker till Hertas Nobelpris. Jag hade funderingar på att ge Herta en ny chans med Andningsgungan, som ligger etta på DN:s boktopp. Men vid närmare eftertanke säger ÖB, den alternativa akademien ständige sekreterare: det vete katten.