Det blev varken jubel eller bordsbön under gårdagens bokklubbsmöte. Däremot lovordade vi Marias chili medan vi diskuterade Joan Didions ”Bönbok för en vän”. Maten smakade fantastiskt, boken smakade inget vidare värst. Men som vanligt hade vi en mycket trevlig kväll. Och som vanligt halade jag fram min Iphone och visade min senaste kameraapp, Hipstamatic.
Sofia lyste med sin frånvaro men gav sedvanlig rapport via telefon: hon tyckte att boken var intressant, men för den skull tyckte hon inte om den eller karaktärerna. Ingen i boken var snäll. Charlotte hade potential, men behövde en knuff i ryggen, tyckte Sofia, i halvlek.
Maria hade också kommit halvvägs i boken. Och hon upptäckte att så fort hon började läsa tappade hon intresset för boken (Maria hade också glömt bort vårt möte, som hon dock räddade snyggt i sista stund). Wiveca, som har läst Joan Didions förra bok ”Ett år av magiskt tänkande” och var imponerad av den (men inte Anna), tyckte inte att bönboken höll måttet. Wiveca undrade varför författaren valt att skrivit om ointressanta Charlotte och hade hellre läst om bokens berättare Grace.
Åsa gick tidigare från bokmötet. Både hon och Anna hade hunnit halvvägs boken och väntade på att boken skulle bli bättre. Men tyvärr kunde Wiveca och jag meddela att så var inte fallet. Vi förundrades istället över att författaren är så lovordad.
Själv blir jag less av att läsa om kvinnor som är så blasé och bortskämda. Dialogen var rapp, men innehållet i dialogerna var intetsägande och visade bara hur elaka och ointresserade karaktärerna var mot och av varandra. Översättningen var stundtals usel, men det är ju inte författarens fel förstås. Mamma Inger har redan slängt boken. Mor och dotter är överens, för oss blir det ingen mer Joan Didion. Inte ens om författaren själv skulle böna och be.
