HCE-bokklubbens tredje träff, andra boken. Usha bjöd på smakrikt och indiskt. Fantastiskt gott, ingenting saknades. Men efteråt slog det mig: vart tog Bragos bokstavskex vägen? Vi måste försöka hålla på våra traditioner och regler här i klubben. Återkommer med fler stränga orubbliga regler.
Maria, Björn och lite Marie var också med den här gången, kul. Och det blev ett himla babbel, precis som det ska vara. Möjligtvis en smula ostrukturerat och kanske för att vi var så många som nio pers. Det får vi styra upp till nästkommande möten.
Babblet, eller åsikterna och omdömet, om boken var samstämmigt: Kafka på stranden är en fantastisk bok. Fantastisk för dess vackra språk och formuleringar. Häftig för dess sätt att pendla mellan det realistiska och det surralistiska och för det effektiva dramaturgiska upplägget. Men den får också högt betyg för sin historia och sina personbeskrivningarna.
Sedan fanns det vissa, eller rättare sagt en person, som tyckte att boken bara var intressant. Som inte fattade det där med den parallella världen. Som inte fattade varför den där stenen var så tokviktig. Den personen, eller självaste Überbibilotikaren herself, tyckte bara att boken var högst besynnerlig.
Meningarna gick dock isär om boken kändes västerländsk eller inte. Sofia tyckte att scenen med kattmördandet var så förfärlig att den kunde ha varit kortare. Åsa och jag tyckte att översättningen hade övrigt att önska. Jag tyckte också att språket och Kafkas tankar var på tok för avancerade för hans ålder, särskilt då boken är skriven i jag-form. Men det köpte övriga medlemmar, som också varmt kan rekommendera boken.
Klart slut om Kafka på stranden. Har du något mer att tillägga?
Skriv i så fall en kommentar.
