HCE inför 2012

Nu är det juluppehåll i HCE med fet hemläxa i form av Jonathan Franzens bok Frihet på bara 650 sidor. Den ska vi ha läst när vi ses hemma hos Maria tisdagen den 17 januari.
Sedan är det ÖB:s tur att vara bokvärd: tisdagen den 27 mars. Då är det nästan vår, kära bokvänner.
Vi ses på det nya. Och god jul, lite så här i förskott!



Köp den Bokus

Sorgligt som katten

ÖB har lagt av sig. Somnat in. Inte läst klart boken helt. Sedan tar det en vecka att uppdatera bloggen. Fy. Men vi var i alla fall hos Åsa förra måndagen, Anna och jag. Vi glömde att ta en bild. Såg heller inte röken av några bokstavskex. Sorgligt, var är bokklubben på väg? Men det var väldigt gott och trevligt, precis som vanligt.
Vi pratade i alla fall om Lilians Mandarinstunder, som vi alla gillade. Sorglig förstås men underfundig och rolig på samma gång. Med många oväntade, spretiga och finurliga tankar och ordvändningar. Vi som känner Lilian lite och vet hur hon pratar och skriver kändes boken som att umgås med henne en stund. Intressant också det där med sorg. Och om det är berättigat att sörja så mycket för en katt? För mig som är uppväxt med vandrande pinnar och på sin höjd sörjt över några döda neontetror (små jäkla fiskar) var det i alla fall inte svårt att förstå eller sätta sig in sorgen. Vi saknar alla Zeb. R.I.P.

Så här tyckte Sofia i sin frånvaro:
Boken känns väldigt rak och öppen. Personlig och ärlig. Många av Lilians åsikter och reflektioner ligger ganska nära mina egna, så för mig är det lätt att ta till mig. Även om hon har ett vildare och mer intensivt sätt att uttrycka sig. Mest känns det som att man får komma in och hänga i hennes värld ett tag och det är spännande. Och som sorgskildring? Ja, det är hennes sorg och den är stark och tung att bära. Tror nog att det säkert finns mycket tröst att hämta när man är i en liknande situation. Oavsett vad eller vem man sörjer.

Lilian är fråga nio

Debuterskan Lilian Bäckman och vår nästa författare är inte bara recenserad i DN. Hon är också med i DN:s nutidstest vecka 40. Lilian är fråga nio. Stort. Oerhört stort.



Smygläs recensionen i DN
Till DN:s nutidstest vecka 40

Ny vild mandarinläsning

Äntligen mandarinstunder och lite vilda västern med Zeb Macahan. Eller så här. Till måndagen den 7 november, då vi ses hemma hos Åsa, ska vi ha läst ”Mandarinstunder” av debutanten Lilian Bäckman. Det blir roligt. Några av oss känner Lilian.
Här kan ni köpa boken från Bokus.



Och sedan är ytterligare ett möte inbokat, långt bortom jul. Nästkommande möte är först tisdagen den 17 januari hemma hos Maria.

Frånvarorapport från det stora huset

Tisdagen den 27 september 2011. Bokklubbsmöte hos Anna. Frånvarande: Soffis och ÖB. Och därav denna knapphändiga och jättesena rapport, om man ens kan kalla det för rapport.
Själv är jag dåligt påläst. Jag har bara hunnit till sidan 45 av Nicole Krauss ”Det stora huset” och inser att jag måste köpa nya brillor. Försöker varje kväll att läsa med mina gamla. Lägger boken på huvudkudden (läser alltid på mage) och kryper sedan ner i fotänden. Men nu funkar inte det längre heller. Jäkla blindstyre. En dåliga ursäkt för att jag inte har läst ut boken. Lusten att läsa har förstås också haft betydelse. Så är det ibland.
Men vad tyckte ni om boken? Vad var bra och vad var dåligt? Lätt eller svårläst? Språk? Betyg och helhetsintryck? Kommentera och komplettera gärna denna usla rapport från ÖB.
Som tur är har Sofia läst. Hon tyckte så här:
”Det tog ett tag för mig att inrätta mig efter språkets långsamma tempo, men när jag väl var inne i det så tycker jag att det flöt bra. Framför allt tycker jag att hon hade fina beskrivningar av svårigheterna som uppstår när man lever tillsammans - både som kärlekspar och föräldrar och barn. Individen och samhörigheten. Boken kändes väldigt mänsklig. Jag skulle absolut kunna rekommendera den vidare.”

Nästa läsupplevelse

Nästa gång vi ses är tisdagen den 27 september. Då träffas vi hos Anna och pratar om boken Det stora huset av Nicole Krauss.
Här kan du läsa mer och shoppa boken om du vill, på Bokus.

Ytterligare ett möte är inbokat, måndagen den 7 november (nytt datum) hemma hos Åsa.

Herregud sicken glace au four

Sicken prettobok jag har valt. Sa jag, tänkte jag. Högt och lite argt. Anna nickade instämmande. Medan Wiveca, Åsa och Sofia (i sin frånvaro) lovordade denna fantastiska bok. Herregud, vilket språk! Maria hade varken köpt eller läst boken den här gången. Men blev förstås nyfiken på detta underverk, eller prettobok. Tung var den också förstås, det var vi alla överens om. Och språket var bra eller rent av fantastiskt. Niels Fredrik Dahl är poet och det märks. Trots världsalånga meningar klarar han sig galant.
Men jag var mer imponerad av Wivecas glace au four. Denna fantastiska 70-tals klassiker som jag kanske inte har ätit förut, i alla fall inte vad jag kommer ihåg. Denna festliga franska dessert med glass, sockerkaka och maräng gratinerat i ugnen. Avancerat, roligt och gott.
Efterrätten var alltså godare än boken den här gången, om du frågar ÖB. Morsan går väl ur bokklubben nu igen, som vanligt. Samtidigt så var det roligt att Herre föll hälften av bokklubbens medlemmar på läppen. På mina däremot finns bara ett gott minne av glace au four.


Recept till glace au four. Kanske inte det som Wiveca använde sig av men i alla fall.

Hängmattelitteratur

Bokklubbssäsongen fick en snörpligt slut mitt i semesterstressen. Det bidde inget. Så vår norgehistoria får mogna lite under sommaren. Och sedan hugger vi den direkt när vi ses hos Anna tisdagen den 16 augusti.
Innan vi ses igen har jag inte bara tänkt att slutföra ”Herre”. På min nyinkommethylla ligger lite sommarlätt litteratur. Bland annat en ny av Louise Boije af Gennäs som jag inte läst något av på åratal. Boken är ny och den första i en triologi och heter ”Högre än alla himlar”, får se vad det är för något. Sedan en Augustvinnare (2010) som jag inte har hört talas om: ”Här ligger jag och blöder” av Jenny Jägerfeld. Låter kanske inte så uppiggande och lättsamt. Det gör inte heller ”3096 dagar” av Natascha Kampusch, men den måste jag bara läsa. I solstolen på Kreta började jag också läsa ”Paganinikontraktet” av Lars Kepler. Jag som aldrig läser deckare. Och inte tycker jag att den är så vidare värst heller.
Vad ska du läsa i hängmattan? Bidra gärna med några boktips.
Hoppas att du får en god och glad boksommar!

//ÖB

En norgehistoria

Nästa bok blir en norgehistoria från DN:s boktopp. Vi läser Herre av Niels Fredrik Dahl. Måndagen den 20 juni ses vi hemma hos Wiveca och pratar om boken.
Läs mer boken och författaren på DN
Köp boken på Bokus



Vi bokade också in ett sensommarmöte. Efter semestern ses vi den 16 augusti hemma hos Anna. Just det, en tisdag som omväxling.

Lyckad träff - olycklig bok

Bokvärdsassistenten Anna drog på sig förklädet med ljusblå elefanter och ställde sig i köket. Hon gjorde salladsdressing, ostade laxen och välkomnade anländande bokklubbsgäster: Maria, Wiveca och Åsa. Varma sommarvindar, öppna balkongdörrar och rosé mötte bokklubbsvännerna vid Thorildsplan, hemma hos ÖB.
Samtalet handlade om lycka. Om boken, För mycket lycka av Alice Munro, en dyster samling noveller. Men läsningen var inte särskilt synkad. Ingen förutom Sofia hade läst hela boken. Alla hade läst flera noveller, men inte samma. Wiveca hade läst en annan bok, men lyckligtvis av samma författare.
Alla tyckte språket var varierande och flöt på bra. Det fanns ett driv i texterna som gjorde att man nyfiket vände blad och undrade vad som skulle hända på slutet. Men sedan blev det inte mer än så. Vi saknade slut på novellerna eller något slags syfte, andemening med hela berättelsen. Vissa slut förstod vi inte alls, som till exempel brevskickandet i berättelsen om den nakne, men påklädde, Mr Purvis. Flera av oss hade läst slutet flera gånger utan att förstå.
Jag hade faktiskt föreslagit ett naket bokklubbsmötet den här gången, som omväxling. Men vi behöll kläderna på och hade det jättetrevligt, som vanligt. Men Alice får olyckligtvis inte mer än knappt godkänt.


Påklädda bokklubbsmedlemmar framför ÖB:s bokhylla, själva kärnan till det omtalade kartoteket.

Lyckan i en bok

Nästa bokmöte blir lyckligt, förhoppningsvis. Vi ska läsa För mycket lycka av Alice Munro. Vi läser den till den 9 maj då vi ses hemma hos ÖB. Någon ytterligare tid bestämde vi inte den här gången, med tanke på sommar och semestrar.

Boken finns att köpa på Bokus bland annat, men det är tvekis om den finns som pocket. Boken kom ut i augusti förra året.

Trevlig läsning!

En dag och tjugo år

En dag kommer vi att kunna läsa den här bokbloggen precis på samma sätt som den nyss lästa boken, En dag. Vi kommer att kunna hoppa mellan bokklubbsdagarna, eller kvällarna, under en lååååång tidsperiod. Kanske tjugo år. Och sedan kan vi skriva en bok om bokklubbens öden och äventyr. Förhoppningsvis dör inte bokklubben på slutet.

HCE:s medlemmar träffades denna måndag vid halv sju hemma hos Anna för god mat, vin och boksnack. Hit ungefär, var allt som en vanlig bokklubbskväll. Men sedan kom det. Det stora, annorlunda. Det som gjorde att just den här bokkvällen blev så speciell. Anna bjöd oss bokstavstrogna på kex, som vanligt. Men i det här fallet hade de formen av djur och de smakade hallon. Joråsåatt. Men det går an det också, som Almqvist skulle ha sagt.

Boken var bra, det kunde alla närvarande deltagare enas om. Lättläst men inte blaskig eller naiv. Precis som Tony Parsons samtidsromaner eller Nick Hornby. Bara bra. Språket flöt på, inga konstigheter förutom att Maria hade knasiga korrfel i sin upplaga. Själv tror jag att huvudpersonerna är precis i min ålder, vilket gjorde det ännu lite roligare.

Sofia, som inte var på plats, sa så här:
”Lättläst, underhållande och ordentligt skriven. Tydligt att han är manusförfattare också. Får lite känslan av amerikansk romantisk komedi, fast det blir melodram på slutet i det här fallet. Jag hade inte förutsett att hon skulle dö, men undrade hur han skulle lösa det hela när de väl fått varandra. Kanske var det enda sättet, men jag hade nästan tyckt det vore mer intressant att läsa hur deras liv gestaltat sig tillsammans, men svårare att skiva förstås. Den får betyg helt ok av mig.”

Apropå bokklubbens leverne (och kanske död?) så diskuterades nya medlemmar. Åsa vill inte gärna ha med någon som hon känner väl. Och jag kan hålla med.
På måndagsmötet var Sofia hemma och vabbade. Men vad var Wiveca? Och hur går det med distansarna, på eller av? Sedan dröjde det dessutom, flera dagar innan ÖB fick arslet ur vagnen och uppdaterade bokbloggen. Oroväckande hemskt slött. Så vi får väl se om det blir någon bokklubbsbloggbok om tjugo år. Den som lever och är medlem får se.




PS. Boken ska bli film förresten.

Hej då Helena!

Helena Henschen, en av HCE-bokklubbens omtyckta författare, är död. Mycket sorgligt. Bokklubben läste hennes ”Hon älskade” och älskade den. Tack för allt Helena och hej då!

Läs mer om henne på dn.se

En dag fram till 14 mars

Maria låter meddela att vi ska läsa en lättläst feelgood bok som bara väger 435 gram och med ett sidantal på ynka 431 sidor. Boken heter En dag och är skriven av David Nicholls. Boken ska vara läst till den 14 mars, då vi ses hemma hos Anna.
ÖB låter meddela att hon redan läst den. På engelska, för att verka lite märkvärdig. Men det gör inget. Jag har ju 651 sidor kvar av Palme.

Boken finns i pocket på engelska men inte på svenska. Om ni vill köpa den via Bokus, klicka här.

Läs vad SVD tyckte om boken.

Trevlig läsning!

HCE och Palme

Maria. Hammarby. Röror. Gott. Prat och skratt. Olof Palme. Bra. Ungefär så skulle man kunna sammanfatta årets första bokklubbsmöte. Om man vill vara kortfattad som omväxling. Om man vill kontrastera till tegelstenen om Olof Palme som vi har läst, eller skulle ha läst. Antal sidor: 714. Vikt: 1260 gram. Höjd: 235 mm. Puh.
Det var bara Åsa och Sofia som hade avverkat boken. Guldstjärna. Och båda lovordade den och tyckte att den var jättebra, intressant och en bra samhällsskildring av 1900-talets Sverige. En påminnelse om händelser som man har glömt bort. Eller sådana som man aldrig lagt på minnet. Allt beskrivet på ett precist sätt med ett korrekt språk. Kanske till och med torrt utan att för den skull bli tråkigt.
Maria höll med, trots att hon bara kommit halvvägs. Hon längtade till och med hem till Palme. Wiveca, Anna och jag befann oss någonstans mellan sidan 50-100. Redan på sidan 63 vet jag att jag har många goda sidor kvar och det känns inte alls tråkigt. Tvärtom. Den påminner mycket om Gellert Tamas ”Lasermannen - en berättelse om Sverige” som jag tyckte var oerhört bra.

Alla medlemmarna var på plats förutom Sofia. Här kommer hennes rapport:
Jag tycker mycket om boken. Precis som i ”Hon älskade” är det roligt att få ta del av ett tidsdokument. Han målar upp en fyllig bild både av tiden och av personen Palme. Jag uppskattar också att den är precis lagom privat. Även om jag blir nyfiken på mer så känns det skönt att det aldrig blir snaskigt. Jag var ju bara inne på mitt tolfte år när han dog, så jag har ju ingen vuxen uppfattning om honom, eller tiden. Efter att ha läst har jag fått en djupare förståelse för socialdemokratin och det politiska tänkandet i stort. En klarare bild av hela nittonhundratalets Sverige. Har stärkt upp min sopiga allmänbildning rejält för några månader framåt, tills det glidit bort igen :). Tack Henrik för det enorma, välgjorda arbete jag fått ta del av.

Tack också alla medlemmar, säger ÖB, för detta första årsmöte. Hoppas vi får många trevliga lässtunder tillsammans. Det började så fint, trots att vi saknade något väsentligt. Inga bokstavskex, hm. Men. Det. Går. Bra. Ändå.