God jul och gott nytt bokslut!

Nu är det ingen ordning på någonting. Men HCE-bokklubben sågs i tisdags hemma hos ÖB. Men det bidde inga bokstavskex, det finns inget bildbevis och det blir ingen rapport. Vart är världen på väg egentligen, kan man undra.
Som om inte det vore nog. Till nästa gång, tisdagen den 15 januari, läser vi ”När det känns som att det håller på att ta slut” av Stig Larsson. Och vi ses inte hemma hos någon utan på kvarterskrogen Rosa drömmar, Stigs favvohak på Lilla Essingen. Galet annorlunda. Jag har också en idé om hur vi ska välja bok till nästkommande gång, då ingen är bokvärd.
Vi bestämde ytterligare ett datum för nästkommande bokträff, efter sportlovet och olika typer av skidresor. Så boka även in tisdagen den 26 mars, då vi ses hemma hos Maria (jorå, kreolsk gryta funkar nog även då).

God jul och gott nytt bokslut!

Önskar Eder ÖB

Beställ boken från Bokus
Här är Rosa drömmar

Snart julavslutning liksom

Förhoppningsvis könshårsfritt blir kanske Kupé nr 6 av Rosa Liksom.  Och vi ses nästa gång ses vi hos Maria tisdagen den 4 december, vilket också blir HCE:s julavslutning. På det nya ses vi hos ÖB, tisdagen den 15 januari.

Köp ”Kupé nr 6” av Rosa Liksom hos Bokus.
Smygläs recension (där det står att det är prosa vi ska läsa, oj :-) i SvD.

Konsten att vara en bokklubb

Jag tror, att det är mycket mer komplicerat att var kvinna än att vara ÖVERBIBLIOTEKARIE i en bokklubb. Det senare svårare att stava kanske, men annars verkar det vara mycket LÄTTARE!!!! För är det så här komplicerat, som i ”Konsten att vara kvinna” av Catlin Moran, så vete katten om jag vill vara med. Trist verkar det också. Och jag tycker INTE att Catlin Moran är rolig, ALLS. BLÄ!! Jag känner heller inte igen mig, någonstans. Mer än möjligtvis det där med KÖNSHÅREN.

Men könshåren gick isär i HCE-bokklubben. Maria och Sofia tyckte att boken var BRA och VIKTIG. Med intressanta frågeställningar om vad FEMINISMEN står för idag. Sofia tyckte också att det var bra att författaren INTE var besinningslöst ARG på MÄN.

Så här skulle man kunna sammanfatta HCE-bokklubbens åsikter. Väldigt KORT I 5 PUNKTER:
1. Först tyckte författaren att könshåret kunde få växa fritt och vilt. Sedan rakade hon sig, i ALLA FALL. Hur ska hon ha det i EGENTLIGEN???? Vad var KONSENSUS???
2. Har vi hört den FÖRUT? Inget nytt under solen när det gäller feminismen. Grupp 8 still RULES.
3. Funkar kanske i Storbritannien, men det är skillnad mellan de båda LÄNDERNA. Mycket av namedroppingen hänger vi svenskar inte riktigt med på.
4. Hon SKRIKER förfärligt mycket. Språket ÄR INGET VIDARE!!!!! Värst är översättningen ”uppenbaraste” (sidan 235). Man kan inte komparera UPPENBAR, det är väl uppenbart eller????
5. Texten funkar kanske som KÅSERI (i Storbritannien) men inte i bokform. Det blir för JOBBIGT att läsa. OCH TJATIGT.

Hursomhelst blev det många INTRESSANTA diskussioner hemma hos underbibliotekarie ÅSA. Extra roligt var det också att vi dagen till ära hade EN NY MEDLEM, PETRA. Välkommen ännu en gång!!!! Petra hade hittat en liten sällsynt godbit på sidan 131: ”... de som är bäst på att kyssas är också bäst på att lyssna ...”. Vissa av oss höll med. Men Maria hade träffat motsatsen. Sedan gick diskussionerna vidare om: KÖNSDAGAR i skolan, opererade PATTAR, kollektiv och BÖGAR, BUSK-MARGITAR OSV. Men oavsett vad man tycker om boken så är det förstås alltid roligt att läsa EN AKTUELL BOK som folk pratar om just nu. Och oavsett bok, så har vi ju så ASTREVLIGT på våra möten.

Som överbibilotekarien i HCE-BOKKLUBBEN har jag nu bestämt att det får vara nog med sådana HÄR rapporter. Hädanefter är det bokklubbsmötena i IRL som räknas (bokbloggen kommer förstås fortsätta att vara kanalen för våra möten och kommande böcker).  MEN just den här rapporten var ganska roligt att skriva. ATT SOM ÖVERBIBLIOTEKARIE OCH FORMGIVARE, SOM ALLTID TYPOGRAFERAR BORT VERSALER, BARA HELT HÄMNINGSLÖST SLÖSA MED DEM. Det samma gäller alla utropstecken. Men nu är det slut!!!!!!!!!!!!!!!!!!! PÅ DET.

Åsa, Maria, Anna, Petra och Wiveca kan konsten att vara HCE-BOKKLUBBEN!!!!!

Futurum

Nästa bok vi ska läsa är ”Konsten att vara kvinna” av Caitlin Moran. Observera att den ska var läst till måndagen den 22 oktober (vi har tidigarelagt nästa bokklubbsmöte) då vi ses hos Åsa.

Nästkommande möte är inbokat till tisdagen den 4 december och då julavslutar vi hemma hos Maria.

”Konsten att vara kvinna” verkar vara slut hos Bokus (kommer först vecka 39) om man inte väljer att läsa den på paddan förstås. Men några av oss har redan beställt den från Adlibris och har inte fått något meddelande om att boken skulle vara slut.

Uppfyllda av tempus och oddkollon

Vi fyllde oss med paprikor, oddkollon, vin, sträckta vader och hemgjorda goda björnbär där hemma hos Anna. Golnaz Hashemzadeh hade bjudit in oss till en värld där vi medelålders svenskfödda medelklasskvinnor aldrig hade varit förut. I Blatteland, på Elitskolan, på Firman och som invandrare. Och vi gillade att gästa där. Mycket. Boken ”Hon är inte jag” är bra, helt enkelt.
Vi både fascinerades och förfärades av hennes arbetstempo och att hon aldrig var fördömande mot sin pappa, bara accepterade att hon var en del av Planen. I boken var hon både utelämnande och privat men balanserad, avslöjade aldrig för mycket. Vi fick ta del av hennes innersta tankar men inte allt. Vi fick inte reda på vad hon sa på anställningsintervjun till exempel, när de frågar henne vem hon egentligen var, bara att hon fick jobbet. Det är ett bra stilgrepp.
Hon rörde sig ibland med ord och begrepp som vi inte riktigt förstod. Vi hängde ju med på uttryck som ”Du och jag, Emil” men vad betydde håningsögon? Hånfulla ögon eller snälla som honung? Åsa funderade på det om det var ett Nalle Puh-uttryck. Ja, kanske. Oddkollon var för mig obegripligt tills Åsa berättade att det var Eau de Cologne. Hursomhelst så gör det ingenting. Det är bra i alla fall.
Kvällens hetaste diskussionsämne var nog tempusbytet. För hon byter tempus i bland, Golnaz Hashemzadeh. I huvudsak skriver hon i imperfekt. Men utan att man vet ordet av så byter hon till presens. Det kan vara ett stilgrepp det också, men i så fall är det inte tillräckligt tydligt. Det tycker i alla fall inte ÖB. Åsa gillar det och säger att det ökar närvaron, Anna hade bara slukat boken och inte tänkt på det. ÖB har lärt sig på en kurs någon gång att närvarokänslan inte sitter i verbformen. Och därvidlag står hon nog fast. Men är det slarv eller helt medvetet? Golnaz Hashemzadeh känns inte direkt som någon person som skulle slarva eller hasta igenom en text.
Inför mötet hade ÖB till och med varit så nördig och gjort sidhänvisningarna för tempusbytena. Den lappen gav hon sedan vidare till Maria, som inte riktigt läst klart boken. Nu avvaktar vi Marias syn på saken.
Tempus är svårt. Undra just hur många gånger jag har bytt tempus i den här texen utan att det har varit befogat. Men strunt i det. Det går bra, ändå.

Inga bilder från bokklubbsmötet mer än Annas fantastiska och alldeles hemjorda dahlior som vi fick med oss hem.

Gamla boktips

Ninnanannaninna... Boktips och nostalgi.

Två debutanter

Golnaz Hashemzadeh debuterar med sin bok ”Hon är inte jag” och det blir HCE:s nästa läsuppgift. Men skynda att beställa, redan tisdagen den 11 september ska vi prata om den hemma hos Anna. Då debuterar också Petra, ny medlem i HCE. Välkommen!

Nästkommande möte är inbokat tisdagen den 23 oktober då ses vi hos Åsa.

Beställ boken på Bokus
Läs mer om boken i DN

Bokhöst i Wienerwald

Sommaren börjar packa ihop där ute och bokklubben går in till Wiveca för höstens första möte. Höst, usch. Men vi klamrar oss fast vid sommaren en stund och rapporterar några smultron. Wiveca grillar men vi äter inne. Sedan pratar vi om sommarboken ”Och i Wienerwald står träden kvar” av Elisabeth Åsbrink. Sicken bok.
Vi fascineras av maktbalansen mellan Otto och hans föräldrar som ändras under krigets gång. Hur föräldrarna ser till att få iväg honom och sedan saknar och peppar honom brevledes från Wien. Hur de undviker att beskriva sin egen vardag, hur deras frihet och rörelseutrymme krymper. Och hur föräldrarna sedan nästan livnär sig på Ottos livstecken och brev, som periodvis uteblir. Förmodligen pallade han väl inte. Det är så ynkligt, så hemskt.
Boken får högsta betyg, i alla fall i sin genre och trots att den är i brevform. Åsbrink har tagit väl hand om den brevskatt hon har fått. Det enda vi saknar är någon slags epilog. Vad hände med Otto sedan? Det hade bara behövts ett par rader om hans fortsatta liv.
Språket är lätt, ledigt och klart. Hon förflyttar oss enkelt mellan olika tider. Och vi hänger med. Från krigstider i Wien, till Skåne, Uppsalastudenter och till nutid hemma hos Kamprad och sedan tillbaka igen.
Några har invändningar mot Kamprad. Är hans inhopp i boken nödvändig? Nja. Men om jag inte minns fel så var det en hel del skriverier kring hans nazistsympatier just när den här boken kom ut. Samtidigt exemplifierar och skildrar det en del av Sverige just då, som vi helst vi glömma bort.
Det som också är hemskt är hur den svenska tigern får luft i lungorna och motsätter sig att ta emot flyktingar, i det här fallet judiska läkare. Förfärligt. Ingen förståelse, ingen empati eller förhoppningar om något slags kompetensutbyte. Men det fanns antinazister också, har vi hört, men det nämner inte Åsbrink i sin bok.
Just nu diskuteras det i samband med Herman Lindqvists nya bok. Han anklagas för historieförfalskning grund av att han utmålat Karl-Gustaf Hildebrand som flyktingmotståndare, skriver DN. Karl-Gustaf Hildebrand skulle ha varit, enligt Herman Lindqvists, en av de studenter som i februari 1939 skrev under en protest mot att tio judiska läkare skulle få invandra till Sverige men det ska alltså vara felaktigt. Därför dras Lindqvists nya bok in. Läs artikeln i DN.
Sofias morfar och mormor var båda verksamma läkare under den här tiden och hon skriver:
”Jag pratat med min mamma om hur mina morföräldrar såg på saken. På grund av arbetsbristen bland läkare hade min mormor stort tryck på sig att inte ta den anställning hon blev erbjuden, eftersom hon var kvinna och då tog ett arbetstillfälle från en man som var familjeförsörjare. I deras fall hade morfar varit kritisk till att de skulle ta emot judiska läkare. Min mormor var mer klarsynt. I slutet av kriget tog de emot en judisk flyktingfamilj från Danmark som bodde hos dem. Pappan hade suttit i koncentrationsläger, men överlevde.”
Sedan kan vi ju fundera över hur vår flyktingpolitik ser ut idag. Hur mycket förståelse och empati finns det? Hur vi tar hand om flyktingbarn? Och förvaltar vi och tar hand om de högutbildade flyktingar som kommer hit? Den frågeställningen känns hur aktuell som helst.
Många jobbiga och svåra frågor och en tung bokstart. Även om vårt möte, som vanligt, var hur trevligt och lättsamt som helst. Det var mörkt ute när vi gick hem från Wiveca och Anna svepte in sig ordentligt innan hon cyklade hem. Det är höst. Och förhoppningsvis blir det en alldeles utomordentligt läsvärd höst.

Här är de. Bokklubbarna. Kameran och fotografen har väl övrigt att önska, som tur är medlemmarna glada.

Alla recensioner på en sajt

På bokbranschens egen sajt svb.se samlar de alla recensioner som skrivits. Sök och läs. En braochhalänk för alla bokälskare.

Sommarläsning

HCE tar sommaruppehåll. Nästa gång vi ses är den 14 augusti. Då ses vi hos Wiveca och ska ha läst ”Och i Wienerwald står träden kvar” av Elisabeth Åsbrink. Som extra sommarläsning, för de som orkar och vill,  boken ”Agaat” av det nya stjärnskottet från Sydafrika Marlene van Niekerk. Nästkommande möte är bokat till den 11 september då vi ses hos Anna.

Trevlig sommarläsning i hängmattan!

”Och i Wienerwald står träden kvar” finns på Bokus i pocket.
”Agaat” är däremot ganska ny och finns bara inbunden.
Läs mer om  boken och författaren Marlene van Niekerk i DN.

Fotbollsmöte med Zlatan på topp

Det är långt mellan matchmötena i HCE. Därför var det extra roligt att ses hemma hos ÖB efter att ha läst Zlatans bok. Vilken matchstämning och vilka applåder från HCE-läktaren! Till och med Åsa som inte ens gillar fotboll hade läst fotbollsscenerna med spänning. Både Anna och jag fastnade för spelet utanför planen med transferfönster som öppnas och stängs, livegenskapen, pr-tricks och lurendrejeri för att byta klubb och bli såld för bästa möjliga pris. Maria tyckte att bråket med Guardiola var intressantast. Eller snarare händelserna kring utfrysningen och ledarskapet. Maria hade haft högläsning ur boken för barnen. Språket blev då lite staccato men så pratar ju Zlatan, har vi hört i intervjuer. Men David Lagercrantz imponerar när han gör sig själv osynlig. Man upplever att det är Zlatans ord men mer begripligt och med rätt meningsbyggnad. Allt blandat som sig bör med både hattricks och svordomar.

Det verkar vara ganska jobbigt att vara Zlatan, som blir förbannad och hämndlysten mest hela tiden. Men kanske är det där kraften finns. Eller som Sofia skrev: ”som person känns han oftast omogen, oövertänkt och ego, men någonstans är han också lite klok”. Zlatan är ju alltid Zlatan. Kanske är det inte så konstigt att boken slagit alla bokrekord. Å andra sidan är det en bra historia. Vi gillar att läsa om underdogs som slår världen med häpnad. Sedan är han en sjuhelvetes bra fotbollsspelare. Så 2–0 till Ibrahimović/Lagercrantz.

En annan bra fotbollshistoria var Wivecas, när hon mötte Zlatan på ett hotell i stan för någon månad sedan. Andra gången under samma kväll kunde hon inte låta bli att gå fram till honom, trots att hon tidigare bestämt sig för att låta bli. Han stod med armarna i kors över bröstet när Wiveca gick fram och sa: ”jag måste bara säga att jag tycker att din bok är så bra”. Zlatan flinade upp sig, sa ”tack”, lösgjorde armarna, hängde en runt Wiveca och ställde upp på bild. På vårt bokklubbsmöte hade Zlatanbilden i Wivecas telefon en central plats på matbordet. Den stod i högsäte, lutad mot den gula blomvasen. Zlatan på topp alltså.

Nästa möte 8 maj

På grund av fulla kalendrar och dubbelbokningar beslutar härmed ÖB att hoppa över en gång. Nästa gång vi ses är alltså tisdagen den 8 maj. Då ses vi hemma hos ÖB istället, så vi håller tågordningen när det gäller bokvärdandet.

HCE – snart en stark aktör i bokbloggsvärlden

HCE-bokklubbens dignitet växer starkt. Förlaget X publishing, Lilians och Mandarinstundersförlag, har i samband med presentationen av Mandarinstunder länkat till flertalet recensioner. Och däribland HCE:s. Upptäckte det när jag gogglade på HCE. Kolla längst ner på sidan här. Nu är väl bara en tidsfråga innan Bonnier, Brombergs eller SvD börjar länka till vår lilla bokblogg. Tror jag.

Stor bokklubb läser Strindberg

En dåres försvarstal av August Strindberg är årets bok i projektet ”Stockholm läser”. Det är Författarcentrum som vill uppmuntra alla stockholmare att läsa och samtala om samma bok under ett år. Under året bjuds det också på läsecirklar, stadsvandringar, föreläsningar och andra aktiviteter kring Strindberg och boken. Om man nu vill delta i en lite större bokklubb.

Läs mer i DN

Nu blir det fotboll i förort

Kanske kommer försäljningssiffrorna stiger till över en halv miljon nu när HCE läser försäljningssuccén: Jag är Zlatan: Zlatans egen berättelse av Zlatan Ibrahimovic, David Lagercrantz. Observera att vi har ändrat dag för redovisning. Vi ses nästa gång torsdagen den 29 mars hemma hos ÖB.

Ett nästkommande bokmöte är också inbokat: tisdagen den 8 maj hemma hos Wiveca.

Gott nytt bokår!


Till Bokus. Boken finns endast som inbunden, än så länge.

Vi är inte amerikaner

Så satt vi med den tunga friheten i våra knän och funderade över detta amerikanska mästerverk. Detta tidsdokument och moderna klassiker, enligt amerikans press. Men vad vet vi om landet over there, tänkte vi när vi stirrade ut över storslagna Hammarbyhamnen från Marias köksfönster. För vad är typiskt amerikansk idag? Fet snabbmat, höga skyskrapor, sopsortering eller bipolära hemmafruar? Grönjäkligt bra skulle den vara också, Friheten. Eller gudabenådad till och med, enligt SvD:s Eva Johansson. Kanske Eva har dubbelt medborgarskap.
På årets första bokklubbsmöte insåg vi att vi inte kunde bedöma eller ha någon åsikt om amerikans nutid. Däremot hade vi åsikter om boken var bra eller inte. Halva HCE:s kritikerkår var tvekis. Även om både Maria, som nästan läst klart, och Sofia tyckte att den var bra. Så här skrev Sofia:
”Jag känner med karaktärerna, deras glädje och kamp i livet. Kände att författaren verkligen satte huvudet på spiken. När jag väl kommit in i boken vill jag hela tiden läsa vidare. Den är skicklig, skarp och samtidigt mänsklig, men det griper ändå inte riktigt tag på djupet. Men jag kan absolut rekommendera den vidare.”
Wiveca, som kommit halvvägs, hade däremot svårt att känna sig engagerad i personerna, tyckte att de kändes stereotypa och ytliga. Jag, också halvvägs, kunde delvis hålla med. Anna, klarläst, tyckte inte heller att boken grep an och att det inte var mycket till historia. Åsa tyckte så här:
”Berättandet var ganska platt, historien ytligt. En besvikelse helt enkelt, även om jag inte tyckte boken var direkt dålig.”
Maria sa att hon skulle läsa klart boken eftersom hon gillade den, det ska nog jag också göra. Wiveca var däremot mer tveksam.
Hursomhelst. Det var kul att se alla igen och en del omvälvande saker hade hänt sedan förra mötet. Maria serverad bokstavskex som avslutning på en fantastiskt middag; ugnsbakad kyckling, pasta och hemlagad röd pesto. Tack och lov ingen amerikansk snabbmat i Hammarbyköket. Däremot tror jag att Maria sopsorterar, typiskt svenskt eller?


Storslagen pesto i Marias kök. Däremot glömde jag att ta bild på medlemmarna.