Vi fyllde oss med paprikor, oddkollon, vin, sträckta vader och
hemgjorda goda björnbär där hemma hos Anna. Golnaz Hashemzadeh hade bjudit in
oss till en värld där vi medelålders svenskfödda medelklasskvinnor aldrig hade
varit förut. I Blatteland, på Elitskolan, på Firman och som invandrare. Och vi
gillade att gästa där. Mycket. Boken ”Hon är inte jag” är bra, helt enkelt.
Vi både fascinerades och förfärades av hennes arbetstempo och att hon
aldrig var fördömande mot sin pappa, bara accepterade att hon var en del av
Planen. I boken var hon både utelämnande och privat men balanserad, avslöjade
aldrig för mycket. Vi fick ta del av hennes innersta tankar men inte allt. Vi fick inte reda på vad hon sa på anställningsintervjun till exempel, när de
frågar henne vem hon egentligen var, bara att hon fick jobbet. Det är ett bra stilgrepp.
Hon rörde sig ibland med ord och begrepp som vi inte riktigt förstod.
Vi hängde ju med på uttryck som ”Du och jag, Emil” men vad betydde håningsögon?
Hånfulla ögon eller snälla som honung? Åsa funderade på det om det var ett Nalle
Puh-uttryck. Ja, kanske. Oddkollon var för mig obegripligt tills Åsa
berättade att det var Eau de Cologne. Hursomhelst så gör det ingenting. Det är
bra i alla fall.
Kvällens hetaste diskussionsämne var nog tempusbytet. För hon byter
tempus i bland, Golnaz Hashemzadeh. I huvudsak skriver hon i imperfekt. Men
utan att man vet ordet av så byter hon till presens. Det kan vara ett stilgrepp
det också, men i så fall är det inte tillräckligt tydligt. Det tycker i alla fall inte ÖB. Åsa gillar
det och säger att det ökar närvaron, Anna hade bara slukat boken och inte tänkt
på det. ÖB har lärt sig på en kurs någon gång att närvarokänslan inte sitter
i verbformen. Och därvidlag står hon nog fast. Men är det slarv eller helt medvetet? Golnaz Hashemzadeh känns inte direkt som någon person som skulle slarva eller hasta igenom en text.
Inför mötet hade ÖB till och
med varit så nördig och gjort sidhänvisningarna för tempusbytena. Den
lappen gav hon sedan vidare till Maria, som inte riktigt läst klart boken. Nu
avvaktar vi Marias syn på saken.
Tempus är svårt. Undra just hur många gånger jag har bytt tempus i
den här texen utan att det har varit befogat. Men strunt i det. Det går bra,
ändå.
Inga bilder från bokklubbsmötet mer än Annas fantastiska och alldeles hemjorda dahlior som vi fick med oss hem.
