Nobelt rackartyg

Det är dags för Super-Mario, för att sno en rubrik från dagspressen, och årets nobelpristagare Mario Vargas Llosa. Vi läser Den stygga flickans rackartyg till den 21 november. Då ses vi hos Åsa men Sofia är söndagens bokvärd. Helcrazy, med HCE-bokklubbens mått mätt.

Bokus har, i skrivande stund, 16 dagars leveranstid på och förväntas kunna leverera den under vecka 43.

Adlibris har den inbunden, pocket är slut.

Prova även Bokia så kanske ni får napp.

Dödssynder i kvadrat

HCE-bokklubben drabbades av flera dödssynder samtidigt, som om inte Harper Lees vore nog. ÖB hade knappt tragglat sig igenom hälften och deltog inte ens i kvällens möte på grund av tripp till Falun, för att hälsa på en distansare (mamsen). UB-Åsa var inte heller med, men hade åtminstone läst boken. Och inte Sofia heller, men hon hade också läst. Sicka dödssynder, även om ÖB slog alla rekord. Vi missade därför Wivecas, eller Lasses, goda höstgryta med inslag av rökt fläsk inklusive äpplepaj, vaniljsås, bokstavskex och trevligt boksnack.

Men så här tyckte Åsa i sin frånvaro:
– bokens språk bär tydliga spår av 1960-tal, vilket är intressant. Hur skulle en översättning se ut idag?
– intressant också att boken blev så uppmärksammad, idag hade den knappast varit sprängstoff
– fin skildring av en tid och en händelse, men det tog låååång tid innan något egentligen hände
– och så var det det där med Killing a mockingbird, jag förstod inte riktigt kopplingen till titeln, trots att just detta nämns i boken

Anna och Maria tyckte så här:
Lång transportsträcka, historier som inte leder någonstans. Ingen rolig bok att läsa. Maler bara på. Men det boken handlar om är bra. Tidsdokument, ansågs modigt att berätta om innehållet. Atticus gör aldrig fel, känns märkligt att han är så god. Kände inte så mycket för boken, levde sig inte in i den. Ett tidsdokument. Jobbig att läsa för att det inte händer något, bara plöjer text. Rättegången spännande och slutet är spännande, fram till dess långsamt. Kafferepet intressant.

Sofias reflektion:
Jag tycker om boken. Uppskattar att det är ur barnets perspektiv. Kommer ihåg lite av den känslan av att titta på märkligheter i vuxenvärlden, förhålla sig till dem. Man känner hennes frustration och samtidigt hur färgad hon själv är av sin omvärld. Hur hade värderingarna varit med en annan pappa? Berättelsen men Boo känns väldigt rörande, jag tyckte mycket om den, kanske mest av allt i boken. Jag tycker också om det rörliga språket. Beskrivningen av Ewells är kanske inte så nyanserad, men de verkade inte heller vara så nyanserade ... Temat känns extra aktuellt med SD i riksdagen, tyvärr. Ja, det var en ganska kort och enkel recension, skulle komma på mer under diskussionens gång.

Wiveca:
Jag har inte läst ut boken. Jag tycker den är så seg, det händer
ingenting. Men jag ska ta mig igenom den, hoppas jag. Det är en bok
man ska ha läst, kanske?

ÖB:
Fast på sidan 79. Oklart om hon når slutet.


Tappra och trogna deltagare.