Bussen dönar ut i spenaten igen och där i snömodden klafsar vi omkring. Den alternativa akademien är på väg på bokmöte. Inneslutna av mörker och tyngda av Hertas dystra historia. Men så öppnar Åsa dörren. Där inne är kakelugnen tänd och katten klappvänlig. Ljusen är tända och det doftar god mat och vi får ett glas vin när vi kommer. Det är mysigt med bokklubb.
Men så klart är den mörk, Hjärtdjur. Men det var nog inte så roligt då, i Rumänien. Vi funderar på hur mycket självbiografisk boken är, ingen vet.
Avsaknaden av dialog och det metaforiska språket ger ingen närvarokänsla, tycker jag. Sofia, som numera deltar på distans, och Wiveca håller inte med. De tycker att den känns nära och angelägen. Anna tycker att språket är poetiskt. Det är ingen bok man hastar över, den måste läsas långsamt. Hoppar man över en mening lite oförsiktigt, kan Herta plötsligt ha flyttat till Tyskland. Bara så där.
Kanske är det dysterheten som har gjort att inte alla har läst klart boken, bara jag och Sofia har gjort hemläxan. Av den anledningar blir det inte så mycket diskussion om bokens slut.
Vad är hjärtdjur? Wiveca har en trolig och klok förklaring, men dessvärre är jag nog ute och blossar då. Jag vet också att Maria sa nåt smart, som jag lovade mig själv att komma ihåg. Det är förstås som bortblåst. Jag glömde också att dokumentera vårt bokmöte. Allting var uppenbarligen lite upp och ner på Åsas bokmöte. Men väldigt trevligt förstås.
Sofia förstår Svenska Akademien och samtycker till Hertas Nobelpris. Jag hade funderingar på att ge Herta en ny chans med Andningsgungan, som ligger etta på DN:s boktopp. Men vid närmare eftertanke säger ÖB, den alternativa akademien ständige sekreterare: det vete katten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag hann ju inte svara på sms-frågan om hur jag tolkar begreppet hjärtdjur, så jag svarar här istället. Jag läser det som att det är människans väsen, som en slags själ, fast fysisk. Känslornas nav. Ordet är fantastiskt, tycker jag.
Det är lite tråkigt att vara distansare, men så får det vara nu. Har för svårt att slita mig från det extra hjärta jag nu har utanför kroppen.
Ja, och ni andra, jag hoppas ni läser klart! Det är väl värt det, om inte annat för att sedan läsa bokens inledning igen.
Aha. Det var smarttänkt. Men jag tycker inte om själva ordet hjärtdjur. Det är svårt att uttala och får mig osökt att tänka på en snorkråka. Har ingen aning om varför.
Ta hand om ditt lilla hjärta och hoppas att vi ses snart. På riktigt.
Skicka en kommentar