Underbara och lediga läsdagar

Det blir långledigt för HCE. Vi ses först nästa år. Jullediga dagar kan vi alltså ägna åt läsning. Sedan träffas vi tisdagen den 18 januari hos Maria och ska då ha läst ”Underbara dagar framför oss: en biografi över Olof Palme” av Henrik Berggren.
Vi bokade även ytterligare ett möte: måndagen den 14 mars ses vi hos Anna. Men först Palme alltså och några underbara läsdagar framför oss. Boken finns bland annat hos Bokus.

Helgspecial med HCE

Boksöndag hos Åsa, men med Sofia som bokvärd. Kul att Sofia är tillbaka i klubben, förhoppningsvis på heltid framledes. Wivica saknade vi dock denna ruskiga och höstiga söndag. Brrr. Som tur var hade Åsa gjort brasa, tänt ljus och Sofia bjussade på sallad. Gott och trevligt.
Nobelpriset är ibland ett hinder för oss lässugna. Det har varit svårt att få tag på böcker så Åsa och Maria hade bara kommit halvvägs. Bokklubbsmötet inleddes därför med en resumé om den stygga lilla flickan, en person som alla tyckte var ganska förfärlig. Även huvudpersonen var enerverande och så tröttsamt kär. Sofia tyckte att han var sliskig och plåstrig.
Koketteriet och dialogen dem emellan kändes dryg, gammaldags och lite löjlig. Kan man vara så kär? Så besatt? Maria hänfördes ändå av den passionen, att det var häftigt att man kan känna så mycket för en annan människa.
Handlingen gick i cykler och det blev till slut lite förutsägbart. Anna gillade slutet bäst. Och det gjorde han fint, Mario. Han knöt ihop säcken på ett bra sätt utan att vara för dramatisk eller sentimental.
Även språket flöt på bra förutom några konstiga översättningar, tyckte Åsa. Själv var jag förvånad över att den var utgiven 2007. Boken känns gammal. Var det översättningen? Eller var det meningen?
Söndagens stora frågan: varför hade Mario fått Nobelpriset? Vi sökte svaret på nätet men blev inte klokare av det. Kanske är det svårt att avgöra efter endast en bok, men i alla fall. Av HCE fick inte Mario något pris för ”Den stygga flickans rackartyg”, men väl en 3–4 i betyg. Och sedan gav vi oss själva många stora tunga kulturpoäng för att ha läst årets nobelpristagare, något som vi inte ångrar.




Fotograf Lasse och Thea på besök. Och alla räckte ut tungan, som Thea.

Nobelt rackartyg

Det är dags för Super-Mario, för att sno en rubrik från dagspressen, och årets nobelpristagare Mario Vargas Llosa. Vi läser Den stygga flickans rackartyg till den 21 november. Då ses vi hos Åsa men Sofia är söndagens bokvärd. Helcrazy, med HCE-bokklubbens mått mätt.

Bokus har, i skrivande stund, 16 dagars leveranstid på och förväntas kunna leverera den under vecka 43.

Adlibris har den inbunden, pocket är slut.

Prova även Bokia så kanske ni får napp.

Dödssynder i kvadrat

HCE-bokklubben drabbades av flera dödssynder samtidigt, som om inte Harper Lees vore nog. ÖB hade knappt tragglat sig igenom hälften och deltog inte ens i kvällens möte på grund av tripp till Falun, för att hälsa på en distansare (mamsen). UB-Åsa var inte heller med, men hade åtminstone läst boken. Och inte Sofia heller, men hon hade också läst. Sicka dödssynder, även om ÖB slog alla rekord. Vi missade därför Wivecas, eller Lasses, goda höstgryta med inslag av rökt fläsk inklusive äpplepaj, vaniljsås, bokstavskex och trevligt boksnack.

Men så här tyckte Åsa i sin frånvaro:
– bokens språk bär tydliga spår av 1960-tal, vilket är intressant. Hur skulle en översättning se ut idag?
– intressant också att boken blev så uppmärksammad, idag hade den knappast varit sprängstoff
– fin skildring av en tid och en händelse, men det tog låååång tid innan något egentligen hände
– och så var det det där med Killing a mockingbird, jag förstod inte riktigt kopplingen till titeln, trots att just detta nämns i boken

Anna och Maria tyckte så här:
Lång transportsträcka, historier som inte leder någonstans. Ingen rolig bok att läsa. Maler bara på. Men det boken handlar om är bra. Tidsdokument, ansågs modigt att berätta om innehållet. Atticus gör aldrig fel, känns märkligt att han är så god. Kände inte så mycket för boken, levde sig inte in i den. Ett tidsdokument. Jobbig att läsa för att det inte händer något, bara plöjer text. Rättegången spännande och slutet är spännande, fram till dess långsamt. Kafferepet intressant.

Sofias reflektion:
Jag tycker om boken. Uppskattar att det är ur barnets perspektiv. Kommer ihåg lite av den känslan av att titta på märkligheter i vuxenvärlden, förhålla sig till dem. Man känner hennes frustration och samtidigt hur färgad hon själv är av sin omvärld. Hur hade värderingarna varit med en annan pappa? Berättelsen men Boo känns väldigt rörande, jag tyckte mycket om den, kanske mest av allt i boken. Jag tycker också om det rörliga språket. Beskrivningen av Ewells är kanske inte så nyanserad, men de verkade inte heller vara så nyanserade ... Temat känns extra aktuellt med SD i riksdagen, tyvärr. Ja, det var en ganska kort och enkel recension, skulle komma på mer under diskussionens gång.

Wiveca:
Jag har inte läst ut boken. Jag tycker den är så seg, det händer
ingenting. Men jag ska ta mig igenom den, hoppas jag. Det är en bok
man ska ha läst, kanske?

ÖB:
Fast på sidan 79. Oklart om hon når slutet.


Tappra och trogna deltagare.

Nästkommande aktiviteter

Det är mycket nu. Det råder febril aktivitet i bokklubben och här är datumen att hålla reda på.

Fredagen den 1 oktober: filmtajm hos Anna med pizza och Borta med vinden.

Måndagen den 11 oktober: redovisning av dödsynderna, hos Wiveca eller kanske på båt.

Söndagen den 21 november: Sofia är bokvärd, men hemma hos Åsa.

Från vänskap till dödssynd

Åsa valde också höstens första bok Dödssynden (To kill a mockingbird) av Harper Lee. En klassiker som gavs ut 1960 och firar i år 50 år. Boken ska vara läst till den 11 oktober, då vi ses hos Wiveca.

Läs mer om den på Wikipedia

Läs mer om den i SvD

Finns som pocket på Bokus

PS. Mockingbird är en härmfågel.

Välkända vänner i nya kvarter

HCE:s högkvarter kanske blir Kungsholmen trots allt. Nu är vi tre av sex medlemmar som hänger där heltid. Höstens första möte inleddes på flyttkartonger hemma hos nyinflyttade Åsa. Lägenheten är finfin och kommer att bli ännu finare när Åsa är klar med den. Och den ligger så nära, i alla fall för cyklande ÖB. Sofia har förstås ännu närmare men hon kunde inte komma ifrån. Inte Maria heller. Och vi bestämde enhälligt att vi aldrig ska ändra datum för våra bokkvällar fortsättningsvis.
Hagman då? Ja, han fick rätt mycket spö för boken. Varför skrev han den? Varför blev båda prostituerade bara sådär? Tristess känns som ett vekt argument. Boken var alldeles för lång. Och för ointressant. Dialogen var gemen, han hakade upp sig och återupprepade sig. Trots placering på DN:s boktopp, tidigare bragder och många författarreportage inför den nya var HCE skoningslösa mot stackars Hagman. Han fick betyg två (av fem). Wiveca kunde drista sig till en trea, för beskrivningen av huvudpersonernas skilda uppväxter och världar. Men i övrigt så blir det nog ingen livslång vänskap mellan Hagman och HCE.
Däremot inspirerade Hagman till Eddie Meduza. Lyssna på den gamla slagdängan Mera brännvin