Helgspecial med HCE

Boksöndag hos Åsa, men med Sofia som bokvärd. Kul att Sofia är tillbaka i klubben, förhoppningsvis på heltid framledes. Wivica saknade vi dock denna ruskiga och höstiga söndag. Brrr. Som tur var hade Åsa gjort brasa, tänt ljus och Sofia bjussade på sallad. Gott och trevligt.
Nobelpriset är ibland ett hinder för oss lässugna. Det har varit svårt att få tag på böcker så Åsa och Maria hade bara kommit halvvägs. Bokklubbsmötet inleddes därför med en resumé om den stygga lilla flickan, en person som alla tyckte var ganska förfärlig. Även huvudpersonen var enerverande och så tröttsamt kär. Sofia tyckte att han var sliskig och plåstrig.
Koketteriet och dialogen dem emellan kändes dryg, gammaldags och lite löjlig. Kan man vara så kär? Så besatt? Maria hänfördes ändå av den passionen, att det var häftigt att man kan känna så mycket för en annan människa.
Handlingen gick i cykler och det blev till slut lite förutsägbart. Anna gillade slutet bäst. Och det gjorde han fint, Mario. Han knöt ihop säcken på ett bra sätt utan att vara för dramatisk eller sentimental.
Även språket flöt på bra förutom några konstiga översättningar, tyckte Åsa. Själv var jag förvånad över att den var utgiven 2007. Boken känns gammal. Var det översättningen? Eller var det meningen?
Söndagens stora frågan: varför hade Mario fått Nobelpriset? Vi sökte svaret på nätet men blev inte klokare av det. Kanske är det svårt att avgöra efter endast en bok, men i alla fall. Av HCE fick inte Mario något pris för ”Den stygga flickans rackartyg”, men väl en 3–4 i betyg. Och sedan gav vi oss själva många stora tunga kulturpoäng för att ha läst årets nobelpristagare, något som vi inte ångrar.




Fotograf Lasse och Thea på besök. Och alla räckte ut tungan, som Thea.