Främlingsleguanen var bokens roligaste ingrediens, kom vi överens om, annars var boken ganska sorglig. Språket fick godkänt eller kanske till och med beröm godkänt? ÖB hakade upp sig på det frekvent återkommande ”ruelse”. Vad sjutton är det för ord? Förmodligen borde det förbjudas.
Alla var dock fundersamma över slutet. Var upphovsmännen eller föräldrarna missbrukare, dysfunktionella eller bara helt bananas? Var föräldrarna där men inte närvarande? Var deras fiktiva frånvaro ett sätt att beskriva barnets ensamma värld? I så fall tycker jag att boken höjdes en nivå. Det var lite smart, Martina Montelius.
Annars var det fint och trevligt hos Anna i kranskommunen. Catrin körde galant både dit och hem. Vi körde förbi Åsas gamla hus, där Catrin hade varit på visning. Och budat på, visade det sig. Anna bjussade på fisk i papper. Galet smarrigt. Och måltiden avslutades med en god paj, som Catrin pricksäkert avslöjade som Anna Bergenströms recept, bara genom att titta på den. Otroligt.
No ruelse alltså. Alles gut und fertig i HCE-bokklubben, för den här gången.
