Främlingsleguanen var bokens roligaste ingrediens, kom vi överens om, annars var boken ganska sorglig. Språket fick godkänt eller kanske till och med beröm godkänt? ÖB hakade upp sig på det frekvent återkommande ”ruelse”. Vad sjutton är det för ord? Förmodligen borde det förbjudas.
Alla var dock fundersamma över slutet. Var upphovsmännen eller föräldrarna missbrukare, dysfunktionella eller bara helt bananas? Var föräldrarna där men inte närvarande? Var deras fiktiva frånvaro ett sätt att beskriva barnets ensamma värld? I så fall tycker jag att boken höjdes en nivå. Det var lite smart, Martina Montelius.
Annars var det fint och trevligt hos Anna i kranskommunen. Catrin körde galant både dit och hem. Vi körde förbi Åsas gamla hus, där Catrin hade varit på visning. Och budat på, visade det sig. Anna bjussade på fisk i papper. Galet smarrigt. Och måltiden avslutades med en god paj, som Catrin pricksäkert avslöjade som Anna Bergenströms recept, bara genom att titta på den. Otroligt.
No ruelse alltså. Alles gut und fertig i HCE-bokklubben, för den här gången.
5 kommentarer:
Catrin har ett förvånansvärt stelt leguanleende. På alla tre bilderna.
Jag är antagligen en leguan. Dock ej tysktalande.
Lite mer utförlig recension av vad jag tyckte finns sedan jag läste ut boken på http://windupwomen.blogspot.se/
Jag gillade tanken att upphovsmännen frånvaro var en metafor för deras mentala frånvaro och barnets ensamhet. Tycker som du ÖB, att det ger en ny dimension. Listigt!
Det är ordning på dig Catrin. Du skriver ordentliga recensioner, jag har tröttnat av flera skäl. Och du flinar när man ska. Anna och Åsa slarvade lite där.
Sofia: om det är så, tycker jag att det är smart. Åsa uppfattade det också så. Men ingen vet. Har inte läst alla recensionerna.
Skicka en kommentar