Hej då Helena!

Helena Henschen, en av HCE-bokklubbens omtyckta författare, är död. Mycket sorgligt. Bokklubben läste hennes ”Hon älskade” och älskade den. Tack för allt Helena och hej då!

Läs mer om henne på dn.se

En dag fram till 14 mars

Maria låter meddela att vi ska läsa en lättläst feelgood bok som bara väger 435 gram och med ett sidantal på ynka 431 sidor. Boken heter En dag och är skriven av David Nicholls. Boken ska vara läst till den 14 mars, då vi ses hemma hos Anna.
ÖB låter meddela att hon redan läst den. På engelska, för att verka lite märkvärdig. Men det gör inget. Jag har ju 651 sidor kvar av Palme.

Boken finns i pocket på engelska men inte på svenska. Om ni vill köpa den via Bokus, klicka här.

Läs vad SVD tyckte om boken.

Trevlig läsning!

HCE och Palme

Maria. Hammarby. Röror. Gott. Prat och skratt. Olof Palme. Bra. Ungefär så skulle man kunna sammanfatta årets första bokklubbsmöte. Om man vill vara kortfattad som omväxling. Om man vill kontrastera till tegelstenen om Olof Palme som vi har läst, eller skulle ha läst. Antal sidor: 714. Vikt: 1260 gram. Höjd: 235 mm. Puh.
Det var bara Åsa och Sofia som hade avverkat boken. Guldstjärna. Och båda lovordade den och tyckte att den var jättebra, intressant och en bra samhällsskildring av 1900-talets Sverige. En påminnelse om händelser som man har glömt bort. Eller sådana som man aldrig lagt på minnet. Allt beskrivet på ett precist sätt med ett korrekt språk. Kanske till och med torrt utan att för den skull bli tråkigt.
Maria höll med, trots att hon bara kommit halvvägs. Hon längtade till och med hem till Palme. Wiveca, Anna och jag befann oss någonstans mellan sidan 50-100. Redan på sidan 63 vet jag att jag har många goda sidor kvar och det känns inte alls tråkigt. Tvärtom. Den påminner mycket om Gellert Tamas ”Lasermannen - en berättelse om Sverige” som jag tyckte var oerhört bra.

Alla medlemmarna var på plats förutom Sofia. Här kommer hennes rapport:
Jag tycker mycket om boken. Precis som i ”Hon älskade” är det roligt att få ta del av ett tidsdokument. Han målar upp en fyllig bild både av tiden och av personen Palme. Jag uppskattar också att den är precis lagom privat. Även om jag blir nyfiken på mer så känns det skönt att det aldrig blir snaskigt. Jag var ju bara inne på mitt tolfte år när han dog, så jag har ju ingen vuxen uppfattning om honom, eller tiden. Efter att ha läst har jag fått en djupare förståelse för socialdemokratin och det politiska tänkandet i stort. En klarare bild av hela nittonhundratalets Sverige. Har stärkt upp min sopiga allmänbildning rejält för några månader framåt, tills det glidit bort igen :). Tack Henrik för det enorma, välgjorda arbete jag fått ta del av.

Tack också alla medlemmar, säger ÖB, för detta första årsmöte. Hoppas vi får många trevliga lässtunder tillsammans. Det började så fint, trots att vi saknade något väsentligt. Inga bokstavskex, hm. Men. Det. Går. Bra. Ändå.

Underbara och lediga läsdagar

Det blir långledigt för HCE. Vi ses först nästa år. Jullediga dagar kan vi alltså ägna åt läsning. Sedan träffas vi tisdagen den 18 januari hos Maria och ska då ha läst ”Underbara dagar framför oss: en biografi över Olof Palme” av Henrik Berggren.
Vi bokade även ytterligare ett möte: måndagen den 14 mars ses vi hos Anna. Men först Palme alltså och några underbara läsdagar framför oss. Boken finns bland annat hos Bokus.

Helgspecial med HCE

Boksöndag hos Åsa, men med Sofia som bokvärd. Kul att Sofia är tillbaka i klubben, förhoppningsvis på heltid framledes. Wivica saknade vi dock denna ruskiga och höstiga söndag. Brrr. Som tur var hade Åsa gjort brasa, tänt ljus och Sofia bjussade på sallad. Gott och trevligt.
Nobelpriset är ibland ett hinder för oss lässugna. Det har varit svårt att få tag på böcker så Åsa och Maria hade bara kommit halvvägs. Bokklubbsmötet inleddes därför med en resumé om den stygga lilla flickan, en person som alla tyckte var ganska förfärlig. Även huvudpersonen var enerverande och så tröttsamt kär. Sofia tyckte att han var sliskig och plåstrig.
Koketteriet och dialogen dem emellan kändes dryg, gammaldags och lite löjlig. Kan man vara så kär? Så besatt? Maria hänfördes ändå av den passionen, att det var häftigt att man kan känna så mycket för en annan människa.
Handlingen gick i cykler och det blev till slut lite förutsägbart. Anna gillade slutet bäst. Och det gjorde han fint, Mario. Han knöt ihop säcken på ett bra sätt utan att vara för dramatisk eller sentimental.
Även språket flöt på bra förutom några konstiga översättningar, tyckte Åsa. Själv var jag förvånad över att den var utgiven 2007. Boken känns gammal. Var det översättningen? Eller var det meningen?
Söndagens stora frågan: varför hade Mario fått Nobelpriset? Vi sökte svaret på nätet men blev inte klokare av det. Kanske är det svårt att avgöra efter endast en bok, men i alla fall. Av HCE fick inte Mario något pris för ”Den stygga flickans rackartyg”, men väl en 3–4 i betyg. Och sedan gav vi oss själva många stora tunga kulturpoäng för att ha läst årets nobelpristagare, något som vi inte ångrar.




Fotograf Lasse och Thea på besök. Och alla räckte ut tungan, som Thea.

Nobelt rackartyg

Det är dags för Super-Mario, för att sno en rubrik från dagspressen, och årets nobelpristagare Mario Vargas Llosa. Vi läser Den stygga flickans rackartyg till den 21 november. Då ses vi hos Åsa men Sofia är söndagens bokvärd. Helcrazy, med HCE-bokklubbens mått mätt.

Bokus har, i skrivande stund, 16 dagars leveranstid på och förväntas kunna leverera den under vecka 43.

Adlibris har den inbunden, pocket är slut.

Prova även Bokia så kanske ni får napp.

Dödssynder i kvadrat

HCE-bokklubben drabbades av flera dödssynder samtidigt, som om inte Harper Lees vore nog. ÖB hade knappt tragglat sig igenom hälften och deltog inte ens i kvällens möte på grund av tripp till Falun, för att hälsa på en distansare (mamsen). UB-Åsa var inte heller med, men hade åtminstone läst boken. Och inte Sofia heller, men hon hade också läst. Sicka dödssynder, även om ÖB slog alla rekord. Vi missade därför Wivecas, eller Lasses, goda höstgryta med inslag av rökt fläsk inklusive äpplepaj, vaniljsås, bokstavskex och trevligt boksnack.

Men så här tyckte Åsa i sin frånvaro:
– bokens språk bär tydliga spår av 1960-tal, vilket är intressant. Hur skulle en översättning se ut idag?
– intressant också att boken blev så uppmärksammad, idag hade den knappast varit sprängstoff
– fin skildring av en tid och en händelse, men det tog låååång tid innan något egentligen hände
– och så var det det där med Killing a mockingbird, jag förstod inte riktigt kopplingen till titeln, trots att just detta nämns i boken

Anna och Maria tyckte så här:
Lång transportsträcka, historier som inte leder någonstans. Ingen rolig bok att läsa. Maler bara på. Men det boken handlar om är bra. Tidsdokument, ansågs modigt att berätta om innehållet. Atticus gör aldrig fel, känns märkligt att han är så god. Kände inte så mycket för boken, levde sig inte in i den. Ett tidsdokument. Jobbig att läsa för att det inte händer något, bara plöjer text. Rättegången spännande och slutet är spännande, fram till dess långsamt. Kafferepet intressant.

Sofias reflektion:
Jag tycker om boken. Uppskattar att det är ur barnets perspektiv. Kommer ihåg lite av den känslan av att titta på märkligheter i vuxenvärlden, förhålla sig till dem. Man känner hennes frustration och samtidigt hur färgad hon själv är av sin omvärld. Hur hade värderingarna varit med en annan pappa? Berättelsen men Boo känns väldigt rörande, jag tyckte mycket om den, kanske mest av allt i boken. Jag tycker också om det rörliga språket. Beskrivningen av Ewells är kanske inte så nyanserad, men de verkade inte heller vara så nyanserade ... Temat känns extra aktuellt med SD i riksdagen, tyvärr. Ja, det var en ganska kort och enkel recension, skulle komma på mer under diskussionens gång.

Wiveca:
Jag har inte läst ut boken. Jag tycker den är så seg, det händer
ingenting. Men jag ska ta mig igenom den, hoppas jag. Det är en bok
man ska ha läst, kanske?

ÖB:
Fast på sidan 79. Oklart om hon når slutet.


Tappra och trogna deltagare.