Från halvelegant till briljant

Så var det dags för dissekering av igelkotten, den franska bestsellern. Men hur skulle den mottas av HCE-bokklubbens kritiska ögon? Boken diskuterades på möte hemma hos ÖB med delikat distansare på besök; min mamma eller Inger eller Hildur, om man så vill. I övrigt saknades bara mamma Sofia, vilket var trist.
Igelkotten var allt från halvelegant till briljant. Åsa och Wiveca var förtjusta. Maria tyckte inte att boken kom tillräckligt nära för att engagera. Resterande tyckte att boken kom igång först på sidan 140, då den japanska grannen klev in. För lång startsträcka, tyckte Anna, och jag kunde inte annat än att hålla med. Maria tyckte dock att boken blev lite för söt då. Sofia gav boken betyget 6,5. Hon har läst filosofi, på riktigt, men menade att boken kändes elitistisk (rätta mig om jag kommer ihåg fel Sofia). Själv är jag föga intresserad av filosofi. Jag blev irriterad över att huvudpersonerna var så grönjävligt smarta hela tiden. De krångliga resonemangen och de svåra orden utestängde läsaren. Är man smart bara för att man använder svåra ord? Nog med de hårda. Vi får inte glömma bort att två av medlemmarna tyckte att boken var jättebra. Och halva Frankrike. Alla var rörande överens om, och mer eller mindre gråtfärdiga, över bokens sorgliga slut. Vi hade också invändningar angående översättningen, som på sina ställen hade övrigt att önska. Maria hade observerat att det var två olika översättare för de båda huvudpersonerna. Intressant.
Utöver allt bokprat hade vi, som vanligt, väldigt trevligt. Med snack om tidningsurklipp, demens och favoritord, emedan vi sörplade svenskfransk fisksoppa och åt halvbränd limepaj. Kvällens stora fadäs var nog ändå bokstavskexen, som jag helt glömde bort. De kom fram först i hallen när alla skulle gå hem och då Anna redan hade gått. Varken briljant eller ens halvelegant. Skärpning ÖB.