Sommaren börjar packa ihop där ute och bokklubben går in till Wiveca för höstens första möte. Höst, usch. Men vi klamrar oss fast vid sommaren en stund och rapporterar några smultron. Wiveca grillar men vi äter inne. Sedan pratar vi om sommarboken ”Och i Wienerwald står träden kvar” av Elisabeth Åsbrink. Sicken bok.
Vi fascineras av maktbalansen mellan Otto och hans föräldrar som ändras under krigets gång. Hur föräldrarna ser till att få iväg honom och sedan saknar och peppar honom brevledes från Wien. Hur de undviker att beskriva sin egen vardag, hur deras frihet och rörelseutrymme krymper. Och hur föräldrarna sedan nästan livnär sig på Ottos livstecken och brev, som periodvis uteblir. Förmodligen pallade han väl inte. Det är så ynkligt, så hemskt.
Boken får högsta betyg, i alla fall i sin genre och trots att den är i brevform. Åsbrink har tagit väl hand om den brevskatt hon har fått. Det enda vi saknar är någon slags epilog. Vad hände med Otto sedan? Det hade bara behövts ett par rader om hans fortsatta liv.
Språket är lätt, ledigt och klart. Hon förflyttar oss enkelt mellan olika tider. Och vi hänger med. Från krigstider i Wien, till Skåne, Uppsalastudenter och till nutid hemma hos Kamprad och sedan tillbaka igen.
Några har invändningar mot Kamprad. Är hans inhopp i boken nödvändig? Nja. Men om jag inte minns fel så var det en hel del skriverier kring hans nazistsympatier just när den här boken kom ut. Samtidigt exemplifierar och skildrar det en del av Sverige just då, som vi helst vi glömma bort.
Det som också är hemskt är hur den svenska tigern får luft i lungorna och motsätter sig att ta emot flyktingar, i det här fallet judiska läkare. Förfärligt. Ingen förståelse, ingen empati eller förhoppningar om något slags kompetensutbyte. Men det fanns antinazister också, har vi hört, men det nämner inte Åsbrink i sin bok.
Just nu diskuteras det i samband med Herman Lindqvists nya bok. Han anklagas för historieförfalskning grund av att han utmålat Karl-Gustaf Hildebrand som flyktingmotståndare, skriver DN. Karl-Gustaf Hildebrand skulle ha varit, enligt Herman Lindqvists, en av de studenter som i februari 1939 skrev
under en protest mot att tio judiska läkare skulle få invandra till
Sverige men det ska alltså vara felaktigt. Därför dras Lindqvists nya bok in.
Läs artikeln i DN.
Sofias morfar och mormor var båda verksamma läkare under den här tiden och hon skriver:
”Jag pratat med min mamma om hur mina morföräldrar såg på saken. På grund av arbetsbristen bland läkare hade min mormor stort tryck på sig att inte ta den anställning hon blev erbjuden, eftersom hon var kvinna och då tog ett arbetstillfälle från en man som var familjeförsörjare. I deras fall hade morfar varit kritisk till att de skulle ta emot judiska läkare. Min mormor var mer klarsynt. I slutet av kriget tog de emot en judisk flyktingfamilj från Danmark som bodde hos dem. Pappan hade suttit i koncentrationsläger, men överlevde.”
Sedan kan vi ju fundera över hur vår flyktingpolitik ser ut idag. Hur mycket förståelse och empati finns det? Hur vi tar hand om flyktingbarn? Och förvaltar vi och tar hand om de högutbildade flyktingar som kommer hit? Den frågeställningen känns hur aktuell som helst.
Många jobbiga och svåra frågor och en tung bokstart. Även om vårt möte, som vanligt, var hur trevligt och lättsamt som helst. Det var mörkt ute när vi gick hem från Wiveca och Anna svepte in sig ordentligt innan hon cyklade hem. Det är höst. Och förhoppningsvis blir det en alldeles utomordentligt läsvärd höst.
Här är de. Bokklubbarna. Kameran och fotografen har väl övrigt att önska, som tur är medlemmarna glada.
