Underbara och lediga läsdagar

Det blir långledigt för HCE. Vi ses först nästa år. Jullediga dagar kan vi alltså ägna åt läsning. Sedan träffas vi tisdagen den 18 januari hos Maria och ska då ha läst ”Underbara dagar framför oss: en biografi över Olof Palme” av Henrik Berggren.
Vi bokade även ytterligare ett möte: måndagen den 14 mars ses vi hos Anna. Men först Palme alltså och några underbara läsdagar framför oss. Boken finns bland annat hos Bokus.

Helgspecial med HCE

Boksöndag hos Åsa, men med Sofia som bokvärd. Kul att Sofia är tillbaka i klubben, förhoppningsvis på heltid framledes. Wivica saknade vi dock denna ruskiga och höstiga söndag. Brrr. Som tur var hade Åsa gjort brasa, tänt ljus och Sofia bjussade på sallad. Gott och trevligt.
Nobelpriset är ibland ett hinder för oss lässugna. Det har varit svårt att få tag på böcker så Åsa och Maria hade bara kommit halvvägs. Bokklubbsmötet inleddes därför med en resumé om den stygga lilla flickan, en person som alla tyckte var ganska förfärlig. Även huvudpersonen var enerverande och så tröttsamt kär. Sofia tyckte att han var sliskig och plåstrig.
Koketteriet och dialogen dem emellan kändes dryg, gammaldags och lite löjlig. Kan man vara så kär? Så besatt? Maria hänfördes ändå av den passionen, att det var häftigt att man kan känna så mycket för en annan människa.
Handlingen gick i cykler och det blev till slut lite förutsägbart. Anna gillade slutet bäst. Och det gjorde han fint, Mario. Han knöt ihop säcken på ett bra sätt utan att vara för dramatisk eller sentimental.
Även språket flöt på bra förutom några konstiga översättningar, tyckte Åsa. Själv var jag förvånad över att den var utgiven 2007. Boken känns gammal. Var det översättningen? Eller var det meningen?
Söndagens stora frågan: varför hade Mario fått Nobelpriset? Vi sökte svaret på nätet men blev inte klokare av det. Kanske är det svårt att avgöra efter endast en bok, men i alla fall. Av HCE fick inte Mario något pris för ”Den stygga flickans rackartyg”, men väl en 3–4 i betyg. Och sedan gav vi oss själva många stora tunga kulturpoäng för att ha läst årets nobelpristagare, något som vi inte ångrar.




Fotograf Lasse och Thea på besök. Och alla räckte ut tungan, som Thea.

Nobelt rackartyg

Det är dags för Super-Mario, för att sno en rubrik från dagspressen, och årets nobelpristagare Mario Vargas Llosa. Vi läser Den stygga flickans rackartyg till den 21 november. Då ses vi hos Åsa men Sofia är söndagens bokvärd. Helcrazy, med HCE-bokklubbens mått mätt.

Bokus har, i skrivande stund, 16 dagars leveranstid på och förväntas kunna leverera den under vecka 43.

Adlibris har den inbunden, pocket är slut.

Prova även Bokia så kanske ni får napp.

Dödssynder i kvadrat

HCE-bokklubben drabbades av flera dödssynder samtidigt, som om inte Harper Lees vore nog. ÖB hade knappt tragglat sig igenom hälften och deltog inte ens i kvällens möte på grund av tripp till Falun, för att hälsa på en distansare (mamsen). UB-Åsa var inte heller med, men hade åtminstone läst boken. Och inte Sofia heller, men hon hade också läst. Sicka dödssynder, även om ÖB slog alla rekord. Vi missade därför Wivecas, eller Lasses, goda höstgryta med inslag av rökt fläsk inklusive äpplepaj, vaniljsås, bokstavskex och trevligt boksnack.

Men så här tyckte Åsa i sin frånvaro:
– bokens språk bär tydliga spår av 1960-tal, vilket är intressant. Hur skulle en översättning se ut idag?
– intressant också att boken blev så uppmärksammad, idag hade den knappast varit sprängstoff
– fin skildring av en tid och en händelse, men det tog låååång tid innan något egentligen hände
– och så var det det där med Killing a mockingbird, jag förstod inte riktigt kopplingen till titeln, trots att just detta nämns i boken

Anna och Maria tyckte så här:
Lång transportsträcka, historier som inte leder någonstans. Ingen rolig bok att läsa. Maler bara på. Men det boken handlar om är bra. Tidsdokument, ansågs modigt att berätta om innehållet. Atticus gör aldrig fel, känns märkligt att han är så god. Kände inte så mycket för boken, levde sig inte in i den. Ett tidsdokument. Jobbig att läsa för att det inte händer något, bara plöjer text. Rättegången spännande och slutet är spännande, fram till dess långsamt. Kafferepet intressant.

Sofias reflektion:
Jag tycker om boken. Uppskattar att det är ur barnets perspektiv. Kommer ihåg lite av den känslan av att titta på märkligheter i vuxenvärlden, förhålla sig till dem. Man känner hennes frustration och samtidigt hur färgad hon själv är av sin omvärld. Hur hade värderingarna varit med en annan pappa? Berättelsen men Boo känns väldigt rörande, jag tyckte mycket om den, kanske mest av allt i boken. Jag tycker också om det rörliga språket. Beskrivningen av Ewells är kanske inte så nyanserad, men de verkade inte heller vara så nyanserade ... Temat känns extra aktuellt med SD i riksdagen, tyvärr. Ja, det var en ganska kort och enkel recension, skulle komma på mer under diskussionens gång.

Wiveca:
Jag har inte läst ut boken. Jag tycker den är så seg, det händer
ingenting. Men jag ska ta mig igenom den, hoppas jag. Det är en bok
man ska ha läst, kanske?

ÖB:
Fast på sidan 79. Oklart om hon når slutet.


Tappra och trogna deltagare.

Nästkommande aktiviteter

Det är mycket nu. Det råder febril aktivitet i bokklubben och här är datumen att hålla reda på.

Fredagen den 1 oktober: filmtajm hos Anna med pizza och Borta med vinden.

Måndagen den 11 oktober: redovisning av dödsynderna, hos Wiveca eller kanske på båt.

Söndagen den 21 november: Sofia är bokvärd, men hemma hos Åsa.

Från vänskap till dödssynd

Åsa valde också höstens första bok Dödssynden (To kill a mockingbird) av Harper Lee. En klassiker som gavs ut 1960 och firar i år 50 år. Boken ska vara läst till den 11 oktober, då vi ses hos Wiveca.

Läs mer om den på Wikipedia

Läs mer om den i SvD

Finns som pocket på Bokus

PS. Mockingbird är en härmfågel.

Välkända vänner i nya kvarter

HCE:s högkvarter kanske blir Kungsholmen trots allt. Nu är vi tre av sex medlemmar som hänger där heltid. Höstens första möte inleddes på flyttkartonger hemma hos nyinflyttade Åsa. Lägenheten är finfin och kommer att bli ännu finare när Åsa är klar med den. Och den ligger så nära, i alla fall för cyklande ÖB. Sofia har förstås ännu närmare men hon kunde inte komma ifrån. Inte Maria heller. Och vi bestämde enhälligt att vi aldrig ska ändra datum för våra bokkvällar fortsättningsvis.
Hagman då? Ja, han fick rätt mycket spö för boken. Varför skrev han den? Varför blev båda prostituerade bara sådär? Tristess känns som ett vekt argument. Boken var alldeles för lång. Och för ointressant. Dialogen var gemen, han hakade upp sig och återupprepade sig. Trots placering på DN:s boktopp, tidigare bragder och många författarreportage inför den nya var HCE skoningslösa mot stackars Hagman. Han fick betyg två (av fem). Wiveca kunde drista sig till en trea, för beskrivningen av huvudpersonernas skilda uppväxter och världar. Men i övrigt så blir det nog ingen livslång vänskap mellan Hagman och HCE.
Däremot inspirerade Hagman till Eddie Meduza. Lyssna på den gamla slagdängan Mera brännvin

Mer sommarläsning

Vad ska du läsa i sommar? Har du några bra boktips? Dela gärna med dig.

ÖB ska läsa Just Kids av Patti Smith, också en topphit från DN. Jag har också börjat på Pluras Jonssons bok Resa genom ensamheten, eftersom jag har helt såld på Plura efter att ha sett Mauro och Pluras kök. För dig som vill läsa på engelska kan jag rekommendera One Day av David Nicholls som jag precis har avslutat. Mycket bra.

Glad sommar!

//ÖB

Är vi vänner för livet?

Sommarboken är Per Hagmans nya: Vänner för livet, också från DN:s topplista. Den ska du ha läst till den 30 augusti, då checkar vi av vår vänskap hemma hos Wiveca. Trevlig sommarläsning bästa bokvänner!

Läs mer och beställ den på Bokus

Sommaravslutning med guldkant

Det var en smula vimsig sommaravslutning för HCE, men trevlig förstås. Medlemmar kom och gick lite hit och dit. Wiveca kom senare än väntat, Maria gick tidigare än väntat. Sofia gästade oss en snabbis och gick precis när Åsa kom. Därför fångades inte alla medlemmarna på bild även samtliga, förutom distansarna, faktiskt var på plats någon gång under kvällen. Kul.
Utrensning var boken för kvällen. Boken har länge legat på DN:s boktopp och Sofi Oksanen har fått Nordiska rådets litteraturpris för den. Och även hos HCE blev det toppnoteringar. Av ÖB fick den guld. Så höga betyg fick den inte av alla medlemmarna, men nästan. Sofia tyckte att den stundtals var otäck. Och visst var den väl det. Maria tyckte att den var så bra att hon gav bort boken, halvläst, till en av barnens skolfröknar när hon stod rådlös och presentlös på skolavslutningen.
Vi lovordade Sofi Oksanens språk, berättarteknik och hennes finurliga och sköna kapitelrubriker. Sedan gav boken uppslag till annat viktigt prat. Mellan tuggorna och rosévinet snurrade vi in på både etnicitet, andra världskriget och utanförskap. Så mycket mer om boken blev det inte sagt, kanske för att flera av oss slukat boken ganska snabbt för flera veckor sedan. Eller så kändes orden bara överflödiga.
Nu ses vi inte förrän efter sommaren, hemma hos Wiveca den 30 augusti. Något ytterligare datum lyckades vi inte boka. Den något vimsiga kvällen fick i alla fall ett kungligt avslut, för dem som var kvar till sist. Kvällen avrundades med tal från helgens uppmärksammade bröllop. Två guld fick även Westlings.

HCE:s högskoleprov

Under resan fick deltagarna testa sina kunskaper efter nästan två år och 15 böcker i HCE-bokklubben. Det var svårt. Tillsammans lyckades deltagarna få ihop 66 procent rätt. Nu publicerar jag provet här. Hur många bokpoäng lyckas du få ihop? Rätt svar mejlas till ÖB.
Observera att du inte får surfa eller bläddra i bokhyllan. Deltagarna fick, under provet, visserligen hjälpas åt. Men de hade ingen lista på de böcker som vi redan läst. Så det går nog jämnt upp.

HCE:s HÖGSKOLEPROV

DEL 1

Mat och dryck
1. Eftersom det knappt fanns smör, ännu mindre mjöl och inte socker på Guernsey på den tiden, totade Will ihop en potatisskalspaj med potatisskal ovanpå som ett knaprigt täcke. Men vilka var de andra ingredienserna; fyllningen och det som skulle ge pajen lite sötma?
2. I boken Kafka på stranden av Murakami Haruki får vi träffa två märkliga herrar. Den ena kan tala med katter, den andra är en överste. Båda representerar två olika varumärken som man kan inmundiga, vilka?

Geografi och naturkunskap
3. I Bönbok för en vän hamnar vi i Boca Grande, ett litet land eller stat nära Venezuela. Men var ligger Boca Grande på riktigt?
4. I Bittert arv av Kiran Desai befinner vi i oss, ja, var? Historien har sin början i ett land och en liten by som ligger invid ett välkänt berg eller bergskedja. Vilket är landet och vad heter bergskedjan?
5. I boken Kafka på stranden av Murakami Haruki regnar det märkliga ting, vad?

Svenska med ordförståelse
6. I Bönbok för en vän av Joan Didion möter vi ordet avskudda. Vad betyder avskudda eller skudda?
”Hon förlorade båda sina barn, ett föll offer för ”historien”, andra för ”komplikationer”. (I båda fallen citerar jag andras uttryck). Hon trodde att hon skulle kunna avskudda sig detta bagage och begav sig till Boca Grande, som turist.”
7. Huvudpersonen och berättaren är en kvinna som kommer till Khouf från Paris som biståndsarbetare. Ibland kallas hon för främlingskan. Men oftare tilltalas, eller använder, hon ett personligt pronomen om sig själv, vilket?

Litteraturkunskap
8. Portvakten Renée Michel avslöjar sin smarthet och sin belästhet för grannen Kakuro Ozu med en replik från denna stora ryss. Renées katt är döpt efter en av denna stora författares romanfigurer. Och Renée får också en bok av Kakuro Ozu av denna författare, vilken är författaren?
9. Siri Hustvedt, som skrev Vad jag älskade, är gift med en stor amerikansk författare, vem?
10. I Kvinnan är första könet har Björn Ranelid lånat delar av bokens titel, men av vem? Och vad hette den boken?

Historia
11. I Hon älskade av Helena Henschen får vi följa bland annat följa med Signe och hennes älskare Oskar på resa till österland. Oskar tar med sig en kroppsdel från en död känd person hem till Tyskland. Vem är kändisen och vilken kroppsdel tar han med sig?
12. Fausta Marianović skriver Sista kulan sparar jag åt grannen, men var befinner vi oss då och vilket är året?

DEL 2
Läsförståelse: gissa boken

A. ”Händerna som nyss
nyss misshandlat ett barn
gör rent
och fortsätter att diska
torka av och ställa in
du ser dessa vana
självklara händer
noga med att ingenting tappas
och går sönder.”

B. ”När modern binder fast sitt barn vid stolen med skärpet från sin klänning, står djävulsbarnet utanför fönstret. Han har på varje hand två tummar bredvid varandra. De yttre tummarna är mindre än de inre.”

C. ”Så hon förbannade sitt längtande sköte och blev surmulen och avog mot sin dotter, som kom att tillbringa alltmer tid ute i Moder Skog och till slut en sommar rentav byggde sig en egen liten koja där, och klingade med en klocka då och då för att tala om att allt var väl med henne.”

D. ”Vad betyder egentligen ”ofrivillig”? Enligt psykoanalytikernas beror en ofrivillig handling på att vi styrs av hemlighet av det undermedvetnas försåtliga impulser.”

E. ”I sömnen håller han hennes hand, ropar hennes namn, mannen som kommer till Benjamin bara för att få sova bredvid någon”.

F. ”I Joakims rosamålade gästsäng gjorde två kvinnor något oanständigt med varandra. En av dem bar ett bälte kring midjan där någonting av extraordinär storlek var fastspänt. Ett uppstoppat älghuvud hängde på väggen.”

Bokslut och fler bilder

Efter askmoln och orosmoln landade HCE-bokklubben mjukt och fint söndagen den 9 maj 2010 efter en mycket trevlig och bokig vuxenresa.

Nu har ÖB lagt upp fler bilder på nedanstående adress. Sammanlagt 70 stycken. I det här galleriet ska man kunna klicka på vald bild och ladda ner den om man känner för det. Och den som vill, kan även ladda upp sina egna bilder. Kolla och komplettera.

Bilder: HCE-bokklubbens öden och bokäventyr på Guernsey.

I litteraturens fotspår

HCE-bokklubben fortsätter skriva historia på Guernsey. Igår museum och besök på bibbla. En mycket bra bibbla för där fick man dricka bärs. Idag shopping och besök hemma hos författaren och poeten Victor Hugo (han var inte hemma). Visst kunde han skriva men någon designer eller inredare var han inte. Efter denna hysteriska homestyling pustar vi ut med afternoon tea. Wiveca och Anna drar iväg på busstur på ön. Maria och ÖB blir kvar och beställer rosé till efterrätt. I skrivande stund känns det ansträngande att vara litterär.


Hemma hos Victor som skrev Les Misérables när han bodde på Guernsey.


Som tur var kunde han försörja sig som författare.


Snigg utsikt hade han i alla fall. Victor.


Präktiga HCE i Victors bibbla.


Efter rundvandring blev det afternoon tea med scones.


Gott och smuligt.


Maria tar sista drinken, sista kvällen (som är så speciell) på Blue Horizon.


Sista middagen, sista kvällen (som är så speciell) på finkrog.


HCE goes bananas. Äntligen.

God morgon Guernsey

Så är vi äntligen här. På Guernsey. På riktigt, efter en lång resdag eller egentligen en okristligt tidig morgon. Vi landade på hotellet vid fyra och sedan direkt ut i spenaten. Medlemmarna bytte om till vandringskläder. ÖB stretade motvilligt med i reskläder, med handväska, cig och Iphone och med en pub i sikte, själva moroten. När vi väl kom dit var det bara för ÖB att bjussa, ingen av skogsmullarna hade förstås varken pengar eller plånbok. Nu, efter frukost med bacon och ägg, har det gett sig av igen. Det regnar. ÖB softar.


Here we are Guernsey.


Frulle på Blue Horizon med korv och skramlade ägg.


ÖB tvingades ut i spenaten med öl i sikte. Här paus efter hundra meter.


Kartläsare-Anna.


Det är vackert på Guernsey.

Nya och ändrade datum och sprillans ny bok

Direkt från DN:s boktopp kommer nästa bok: Utrensning av Sofi Oksanen. Sofi Oksanen skriver i Finland om Berlin, stannar till i Sibirien och Estland. Boken finns som danskt band på Bokus för 169 kronor. Till utrensning på Bokus
Måndagen den 21 juni får veta om denna bok har fallit HCE-medlemmarna på läppen. Sofi Oksanen har visserligen fått Nordiska rådets litteraturpris i år, men man vet aldrig med HCE. De är förvisso oviktiga men nog så kräsna. Observera också att bokklubbsdatumet är ändrat.
Sedan blir det sommaruppehåll med sommarläsning. Nästkommande möte är inplanerat till måndagen den 30 augusti, då vi ses hemma hos Wiveca.

Ingen bönbok för HCE

Det blev varken jubel eller bordsbön under gårdagens bokklubbsmöte. Däremot lovordade vi Marias chili medan vi diskuterade Joan Didions ”Bönbok för en vän”. Maten smakade fantastiskt, boken smakade inget vidare värst. Men som vanligt hade vi en mycket trevlig kväll. Och som vanligt halade jag fram min Iphone och visade min senaste kameraapp, Hipstamatic.


Sofia lyste med sin frånvaro men gav sedvanlig rapport via telefon: hon tyckte att boken var intressant, men för den skull tyckte hon inte om den eller karaktärerna. Ingen i boken var snäll. Charlotte hade potential, men behövde en knuff i ryggen, tyckte Sofia, i halvlek.


Maria hade också kommit halvvägs i boken. Och hon upptäckte att så fort hon började läsa tappade hon intresset för boken (Maria hade också glömt bort vårt möte, som hon dock räddade snyggt i sista stund). Wiveca, som har läst Joan Didions förra bok ”Ett år av magiskt tänkande” och var imponerad av den (men inte Anna), tyckte inte att bönboken höll måttet. Wiveca undrade varför författaren valt att skrivit om ointressanta Charlotte och hade hellre läst om bokens berättare Grace.


Åsa gick tidigare från bokmötet. Både hon och Anna hade hunnit halvvägs boken och väntade på att boken skulle bli bättre. Men tyvärr kunde Wiveca och jag meddela att så var inte fallet. Vi förundrades istället över att författaren är så lovordad.


Själv blir jag less av att läsa om kvinnor som är så blasé och bortskämda. Dialogen var rapp, men innehållet i dialogerna var intetsägande och visade bara hur elaka och ointresserade karaktärerna var mot och av varandra. Översättningen var stundtals usel, men det är ju inte författarens fel förstås. Mamma Inger har redan slängt boken. Mor och dotter är överens, för oss blir det ingen mer Joan Didion. Inte ens om författaren själv skulle böna och be.

HCE-bokklubben är inte så inflytelserik

Numera finns det sajter som bedömer hur inflytelserik en blogg är. Bloggens bedöms utifrån: aktualitet, antalet besökare, länkar och korslänkar, gissar jag. Idag sökte jag på HCE på Google och fick fram en sådan bedömningssajt, som mäter bloggarnas viktighet. Och där står det att: ”Hce-bokklubben.blogspot.com är inte en så inflytelserik blogg, än så länge, eftersom den saknar länkar från andra bloggar.”
Och vi som är så viktiga och inflytelserika.

Läs mer på om bedömningen och HCE:s inflytande

En bönbok för alla bokvänner

Måndagen den 26 april ses vi hemma hos Maria (tills dess hoppas vi att vägarna är snö- och halkfria och att Maria har fått ordning på sin tå :-) och då har vi läst Bönbok för en vän av Joan Didion.
Den 14 juni är inbokat som nästkommande möte och kommer att hållas hemma hos ÖB. Men innan dess tar sig HCE-medlemmarna tillbaka till Guernsey. På riktigt, den här gången. Vi åker 6—9 maj och hotell är bokat: Blue horizont hotel. Reiseleiter Wiveca återkommer med mer information.
Tillbaka till bönboken. Den finns i pocket hos Bokus.

Trevlig läsning kära vänner.

Älskade bokäventyr

Den obegripligt intellektuella överbibliotekarien laddar upp inför mötet med rätt kasse. Traskar sedan Ångbåtsvägen upp tillsammans med den haltande Maria (förmodligen liktorn eller kanske gikt?) och hamnar nästan på villovägar. Utan broddar och av ren rädsla för att bryta lårbenshalsen, undviker de Annas halkbana på gården och går på sidan i snön. ÖB klappar igenom totalt och hela högerskon blir vattenfylld. Så börjar bokmötet hemma hos Anna. Sedan kommer Wiveca också. Åsa fixar inför husplåtning och Sofia stannar hemma med Tea.


Kvällen fortsätter trevligare och varmare. Anna har lagat kanonmat, vi dricker vin, äter bokstavskex och tycker om ”Hon älskade” av Helena Henschen. Maria gillar de eleganta övergångarna mellan att hon berättar om Signe och däremellan skriver utifrån Signes perspektiv. Anna tycker att språket flyter på behagligt. Vi andra håller med. Jag tycker ibland att hon slarvar med förflyttningarna och jag hänger inte alltid med i svängarna. Återkommer till det.
Åsa hälsar så här: ”Jo, jag tyckte om den. Jag tyckte om författarens 'hoppande' mellan den egna relationen till sin farmor, den mer fristående berättelsen om en fantastisk kvinnas liv och vad som hände under denna spännande tid i Europa. Ännu en historielektion, i liten skala! Jag blir både fascinerad och irriterad på denna kvinna. I mångt och mycket uppfattar jag henne som otroligt naiv och aningslöst självisk, både i sina relationer till män och till omvärlden och politik, faktiskt även då hon engagerar sig i olika samhällsfrågor. Detta tycker jag ofta är intressant; den tidens överklasskvinnor, förhållandevis välutbildade och medvetna, men som ändå genom sitt isolerade liv var så totalt omedvetna.” Och de övriga i HCE håller med.
Sofia hälsar att hon också tycker om boken. Att den var spännande och intressant på flera olika plan. Sofia drar paralleller med sin mormor som var läkare och hade mottagning hemma samtidigt som hon var hemma med barnen. Men det tror jag hon får berätta mer om själv.
Kanske kan vi tillsammans kan reda ut vissa händelser i boken. Och det var här jag inte riktigt hängde med.
1. Var tar Lily vägen? Wiveca säger att hennes båt gick iväg, men att tyskarna sänkte den. Jag fick för mig att hon vägrade följa med Anders, stannade kvar, båten gick inte iväg och jag förmodar att hon blev tagen av tyskarna, men det fick man aldrig veta.
2. Hur kom Lilys fiol till Signe?
3. Och vem hade med sig fiolen? Det var en norsk kvinna, men hade hon någon relation till någon av de andra?




Den obegripligt intellektuella överbibliotekarien fick låna skor och strumpor av Anna till hemvägen, vilken tur. Wiveca var snäll och skjutsade ÖB och Maria, som då slapp halta, till bussen. Här ser ni Maria vid vår bokklubbshållplats i Björknäs.

Just nu älskar vi ...

... Helena Henschens senaste. Eller det vet vi ju förstås inte. Det är den vi ska läsa till nästa gång:

”Hon älskade” av Helena Henschen
Finns som pocket på Bokus.

Vi ska prata mer om boken hemma hos Anna måndagen den 15 mars. Då ska Anna också välja en bok, som vi sedan ska diskutera hemma hos Maria måndagen den 26 april.

Den alternativa akademien tycker till

Bussen dönar ut i spenaten igen och där i snömodden klafsar vi omkring. Den alternativa akademien är på väg på bokmöte. Inneslutna av mörker och tyngda av Hertas dystra historia. Men så öppnar Åsa dörren. Där inne är kakelugnen tänd och katten klappvänlig. Ljusen är tända och det doftar god mat och vi får ett glas vin när vi kommer. Det är mysigt med bokklubb.
Men så klart är den mörk, Hjärtdjur. Men det var nog inte så roligt då, i Rumänien. Vi funderar på hur mycket självbiografisk boken är, ingen vet.
Avsaknaden av dialog och det metaforiska språket ger ingen närvarokänsla, tycker jag. Sofia, som numera deltar på distans, och Wiveca håller inte med. De tycker att den känns nära och angelägen. Anna tycker att språket är poetiskt. Det är ingen bok man hastar över, den måste läsas långsamt. Hoppar man över en mening lite oförsiktigt, kan Herta plötsligt ha flyttat till Tyskland. Bara så där.
Kanske är det dysterheten som har gjort att inte alla har läst klart boken, bara jag och Sofia har gjort hemläxan. Av den anledningar blir det inte så mycket diskussion om bokens slut.
Vad är hjärtdjur? Wiveca har en trolig och klok förklaring, men dessvärre är jag nog ute och blossar då. Jag vet också att Maria sa nåt smart, som jag lovade mig själv att komma ihåg. Det är förstås som bortblåst. Jag glömde också att dokumentera vårt bokmöte. Allting var uppenbarligen lite upp och ner på Åsas bokmöte. Men väldigt trevligt förstås.
Sofia förstår Svenska Akademien och samtycker till Hertas Nobelpris. Jag hade funderingar på att ge Herta en ny chans med Andningsgungan, som ligger etta på DN:s boktopp. Men vid närmare eftertanke säger ÖB, den alternativa akademien ständige sekreterare: det vete katten.